Underjorden lockar...
Vår bild av underjorden präglas mera av vad vi får höra och läsa än vad vi själva är med om. Och nog matas vi med berättelser om Underjorden alltid. Det börjar med sagorna om tomtar och troll - de håller faktiskt till i grottor och jordhålor, sedan må turistmyndigheterna säga vad de vill. Så läser vi om draken som vaktar guldet därinne i grottan, så råkar vi på Tom Sawyer och Becky i grottlabyrinterna vid Mississippi, Jules Verne låter oss följa med genom Sneffels slocknade krater till jordens medelpunkt. Om vi nu inte föredrar B.Wahlströms Grönryggar och fördjupar oss i Tvillingdeckarnas äventyr i Jämtlands undre värld. Eller Dojjornas bravader kring Lummelundagrottan på Gotland. Och serietidningarna kan man inte undgå. Fantomens grotta under vattenfallet är bara ett exempel, vindlande grottgångar med svepande fladdermöss brukar kunna ge dramatisk inramning åt de enklaste intriger.
Det finns inte så många grottor i den svenska vuxenlitteraturen, man kan hitta grottor hos Bjursten, Starbäck och Love Almquist, men vem läser dom numera?
Och Indras grotta hos Strindberg är enbart ett luftigt staffage. Men den som har religiösa funderingar och beslutar sig för att tro på ett helvete tvekar inte om var det är beläget; därnere är det. I Underjorden. I någonslags grotta... Den ljusa Himlens onda motpol. Vi präglas av litteraturens mörka bild av underjorden, av grottorna. Kanske beror grotträdslan som så många människor känner också på spindelrädsla, mörkrädsla och motvilja mot smuts. Spindlar är otäcka, i mörkret finns Det Osynliga och smutsa ner sig får man bara inte... Och så kan ju taket rasa in...
Visst finns det spindlar i svenska grottor, men de är inte större eller otäckare än de som bor i badrummet eller i trädgården. Och mörkret viker undan då lamporna närmar sig. Grottorna är vanligen inte särskilt smutsiga heller. Vad är smuts? Är lera smuts - som man drejar krukor av. Är jord smuts - som vi odlar grönsaker och blommor i.
Och grottgångar brukar inte rasa igen. Grottor är naturliga bildningar som haft årtusenden på sig anta sina mogna former, inte alls som färska nybrutna gruvgångar där bergtrycket kan skjuta loss block ut taket.Det finns mer än tvåtusen grottor i Sverige. Några få har mer än kilometerlånga gångsystem, men de flesta är under tio meter. De kan inte mäta sig med kontinentens turistgrottor, men våra grottor och klipphålor har andra kvaliteter. Till exempel att de ligger hemmavid...
Vad ÄR då en grotta? Ja, man skall få plats i den. Och det skall vara tak på den, och den får inte vara människogjord.
I praktiken brukar de svenska speleologerna helt enkelt säga att det som någon kallar en grotta - det är nog en grotta. Inte särskilt vetenskapligt precist, men det brukar fungera bra i praktiken.Det är bara under de senaste tjugo åren som grottletningen tagit riktig fart i Sverige. Och det finns massor kvar att hitta. Man kan leta i naturen, man kan leta grottips i gamla hembygdsböcker. Eller man kan fråga folk - det är kanske det roligaste sättet. Hittar man inga grottor så får man i alla falll frisk luft och motion och kanske en och annan pratstund.
Grottforskning - speleologi - är en tvärvetenskaplig syssla. Ordet speleologi kommer från grekiskans spelaion, hålrum och logos, lära, läran om hålrum, om grottor, och allt vad därtill kan tänkas höra.
Av tradition utförs grottforskning i ett nära samarbete mellan amatör- och proffsforskare. (Amatör betyder en som älskar. En som trivs med sysslan och inte gör det för pengar, kanske man kan säga. Det är alltså ingen kvalitetsbeteckning!)
I andra länder är grottforskning en mera accepterad syssla, det finns särskilda institutioner vid en del universitet där man enbart sysslar med grottforskning. I Sverige började det nog egentligen med Leander Tell, en före detta bokhandlare som reste land och rike kring och höll föredrag om grottor och grottforskning. Han lyckades så småningom övertyga tillräckligt många om att det faktiskt finna grottor i Sverige, att de är väl värda att hålla reda på och undersöka, och att detta kan vara en väldigt trevlig syssla också. 1966 grundade han Sveriges Speleologförbund som nu har ca 350 medlemmmar. De flesta är amatörer, men det har i alla fall blivit ett par doktorsavhandlingar om grottor sedan 1966. Och till de internationella speleologkongresserna brukar ett par dussin svenska speleologer resa för att träffa likasinnade.
Tell gav en gång ut en anspråkslös katalog i fyra häften: Preliminär katalog över Grottor i Sverige. Att nu den här boken stulit halva titeln betyder inte att författaren tror att boken kan ersätta kataloghäftena. För det roligaste med grottor är inte att bara läsa om dem. Det är i stället att ge sig ut och med ledning av knapphändiga kataloguppgifter av tipskaraktär försöka leta reda på grottorna. Och att ge sig in i dem och komma underfund med hur allt hänger samman; hur olika intressen och vetenskapsgrenar kan mötas i grottorna, i grottforskningen.
Välkommen in i grottan - kryp försiktigt med ansiktet helt nära marken, då kan du se det du annars bara trampar på.
Åter till bokens förord
Åter till Speleologförbundet