"När vi bodde i grottor"
Grottboende har nog alltid hört till undantagen i Sverige. Vi har ganska få grottor som varit drägliga nog att ta upp tävlan med hyddor eller fornhus.Men visst har det förekommit; i Stora Förvar på Stora Karlsö bodde man länge och intensivt. Men eftersom man aldrig tycks ha tagit med sig soporna ut så minskades bostadsvolymen så småningom till mindre än en fjärdedel. Den förut så rymliga grottan krympte på så sätt till en låg passage närmast taket. Detta får ses som ett tidigt exempel på riskerna med kortsiktig avfallshantering.
Det finns flera grottor med kulturlager på Stora Karlsö. Grann-grann-grottan till Stora Förvar, Jungfruhålet, visar t ex i dag ungfär samma profil som Stora Förvar hade före utgrävningen... Norr om Visby, utmed kusten, finns ett halvdussin grottor som tjänat som boplatser under stenåldern.
På Kullaberg finns ett femtiotal grottor, arkeologerna provgrävde i några av dom i början av 1900-talet. Fredrik VIII:s grotta visade sig mest givande. Där fann man svarta jordskikt mättade av kol från eldstäder, där fanns flintstycken och ben av fåglar, fiskar och däggdjur. Kulturlagret ansågs vara från yngre stenålder (ca 2300-1500 f Kr).
I Bergsjöområdet vid Göteborg och vid Hårskered i Råda socken, Västergötland har man vid arkeologiska undersökningar i ett par mindre blockgrottor gjort fynd som daterats till yngre bronsålder respektive äldre järnålder. Och i den lilla Klostergrottan i Älmeboda, Kronobergs län, hittade man på 1930-talet bitar av stenyxor, flintspetsar och brända ben, fynd som daterats till yngre järnålder.
Samerna har tidigare nyttjat naturliga klipphålor till förråd och ibland också till övernattningsställen, men knappast till stadigvarande boställen.
Några grottor i sameland har blivit kult- eller offerplatser. Smågrottor eller nischer har också använts som gravplatser. Exempel finns från Västerbottensfjällen; vid Västra Abelvattssundet (tre gravar) och Rutjedörrdalen inom Tärna kommun. Man tror att de gravarna är från 15-1600-talet respektive sent 1700- eller tidigt 1800-tal, och de innehöll förutom skelett också gravgåvor i form av järnyxor, djurben och ett lassorep.
Det är bara några få av våra kanske tvåtusen svenska grottor som blivit arkeologiskt undersökta. Och nog finns det svart jord i många flera. Men det kan vara svårt för en lekman att bedöma om spåren av människor är femtio eller tvåtusen år gamla, det händer inte så mycket i en grotta som är obebodd. Nutidens arkeologer har fullt sjå att hålla undan för grävskoporna på andra håll i landet, så Jungfruhålet får väl förbli jungfruligt i väntan på arkeologer som har tid, intresse och anslag för grottundersökningar. Om det nu finns några sådana som gillar att påta i trånga, kalla och mörka klipphålor.
Apropå fynd i grottor; för ett tiotal år sedan bekröps grottan i Hålberget, Anvikssjön, sydöstra Jämtland av speleologbröderna Liljeteg. Och där bakom en sten fann de en saltglaserad stengodskanna med tennlock. Kannan var i skick som ny, fast det var 400 år sedan den lämnade brännugnen. Det var ett praktfullt s k bonddanskrus från Raeren i Belgien, prytt av en bård med nio dansgrupper och en vers på gammaltyska. Den fredlöse dråparen Salve Sverkerson skall ha bott i grottan i flera år, men det var kring 1430, dvs hundrafemtio år innan kruset första gången fylldes med skummande öl.
Det återstår att se om dagens aluminiumburkar blir lika långlivade som ölkruset. De förekommer i alla fall i bebyggelsenära grottor, och det kan bli en framtida speleologs lycka att försöka tyda reklambudskapen på en fyrahundraårig Pripps Blå.
Också i någorlunda nutid har enstaklingar använt grottor som tillflykt eller bostad. I Lasse i Bergets grotta på Kinnekulle - en grottnisch innanför en stenmur med dörr och fönster - bodde den enstörige Lars och hans hustru i tjugofem år, fram till 1909. Och ännu tidigare berättas det att nybyggare och skogshuggare i enstaka fall tagit husrum i någon grotta, som säsongsbostad eller i väntan på ett drägligare boställe.
Nybyggaren Korvågs-Anders på Korvågsnäset vid sjön Näkten i Jämtland bodde på 1820-talet med hustrun Anna i en grotta på Lerön medan man uppförde det nya hemmet. Byggandet tycks ha gått långsamt, för hustrun skall ha fött två barn i grottan med sex års mellanrum.
Under åren 1872-75 högg den småländske skogshuggaren Andersson timmer i skogarna öster om Remmarn i Björna, norra Ångermanland. Där hittade han en grotta mitt i avverkningsområdet med flera kallkällor inom gångavstånd. I grottans yttre del byggde skogshuggare Andersson ett stall för sin arbetskamrat - en stor oxe. Själv bodde han i grottans inre del. Det var på vintrarna han bodde där, då var det lättare att avverka och transportera timret, och det är vintertid man kan hitta någon klimatisk fördel med att hålla till i en grotta.
Men grottboende har nog alltid hört till undantagen i Sverige. En orsak till att man (om man nu letar) kan hitta spår efter boende i grottor är att spåren ligger skyddade där. Ett hus eller en hydda kan försvinna spårlöst på några hundra år, men grottan finns kvar i årtusenden. Och hus och hyddor betraktas inte som märkvärdigheter, men grottinvånare går till historien, just därför att de är ovanliga.
Åter till bokens förord
Åter till Speleologförbundet