Den äldsta kalkstenen
Vår äldsta kalksten kom till långt innan de första kalkskaliga djuren ens var påtänkta, det är urkalkstenen, kalksten i urbergsformationen.Urkalkstenen är helt omkristalliserad och marmorartad, och den fick nuvarande skepnad i samband med den svekofenniska bergskedjeveckningen som började för ca 1900 miljoner år sedan. Det finns urkalksten i en halvcirkel med centrum i Stockholm och radien till gävletrakten i norr, Bråviken i söder och Kilsbergen i väster. Den ligger i det som vi trots det sydliga läget kallar den mellansvenska leptitformationen, och kalkstenen gränsar ofta mot järnmalmer.
Man hittar mindre mängder urkalk också långt norrut, t ex vid Burträsk i Västerbotten och i skärgåden utanför Luleå och söder om Nederkalix. Urkalkstenen används som byggnads- och monumentsten, men ännu större mängder används för olika tekniska ändamål, t ex cementframställning. Så sker i Köping, men kalkbrottet ligger fyra mil därifrån i Forsby vid sjön Öljarens norra ände, därför den långa linbanan genom landskapet. I de här kalkbrottens väggar kan man ibland se hur sprickor vidgats av nedsipprande vatten, men genomskurna grottor tillhör sällsyntheterna.
Urkalkstenen förekommer i smala stråk som spagettistumpar på geokartorna. Men i de smala stråken finns riktiga karstgrottor som kan vara upp till några tiotal meter långa. Ett av de vackraste exemplen är grottan vid Kopparbo nära Kolmårdens djurpark. Den var tidigare fylld av istida sediment, men den har grävts ut av medlemmar i Östgöta Grottklubb. Sedimentfyllningen och det osannolika läget högt uppe på en bergknalle med milsvid utsikt över Bråviken antyder att grottan kan vara äldre än istiden.
Vi känner till ett par dussin sådana här grottor i urkalksten. Men det finns säkert ännu flera. Hugade letare bör jämföra de geologiska kartbladen med de vanliga topografiska, där vattendragen korsar kalkstråken är de nutida förutsättningarna gynnsamma för karstgrottebildning. Men det är inte bara vår tids vattendrag som kan ha bildat karstgrottor, och den här kalkstenen har funnits på plats nästan tvåtusen miljoner år.
Så grottletaren får många anledningar till skogspromenader i urkalktrakter på jakt efter verkligheten bakom geokartans blå spagettistumpar. Den som inte hittar någon egen grotta får väl då nöja sig med att njuta av floran som är extra artrik och prunkande just där marken är kalkhaltig.
(KARTA UR "ATLAS ÖVER SVERIGE" SKALL IN HÄR, se boken)
Åter till bokens förord
Åter till Speleologförbundet