Att ta sig in - och ut igen
Metoderna att ta sig fram i en grotta är många. Det gäller att ta sig fram - och det gäller att ta sig tillbaka också, ett påpekande som kan verka trivialt. Men det har förekommit att obetänksamma grottbesökare glatt har tagit sig ner för ett stup med hjälp av ett rep utan att behärska tekniken att ta sig upp igen med hjälp av samma rep, vilket är betydligt svårare... I Sverige har sådana händelser då detta skrives hittills avlöpt lyckligt.Sämsta stället att träna sig i konsten att klättra uppför ett rep med diverse mekaniska hjälpmedel är förresten - i en grotta. Då är det för sent, då kommer många försvårande faktorer till; leriga rep och öronbedövande muller från forsar och vattenfall som man ibland till och med måste klättra i. När man kommer så långt måste alla deltagare KUNNA tekniken, missgrepp kan bli ödesdigra.
Det finns skillnader i grundsynen på klättring mellan bergsklättrare som håller sig utanpå bergen och speleologerna som sysslar med liknande övningar därinne. Ytklättrarna tycks förakta mekaniska hjälpmedel, det finns de som anser att repet närmast är att jämföra med trapetskonstnärens skyddsnät eller konstflygarens fallskärm.
Grottklättrarna däremot ser klättringen som en episod i hela äventyret att ta sig genom en grotta, en metod att ta sig fram helt enkelt. När man inte kan gå så får man krypa, när man inte kan krypa så får man åla, och är det stup som hindrar den vidare utforskningen så får man väl ta till klättring. Och eftersom det går fortare och säkrare med rep, repklämmor och bultar så använder man sådana - även om omtanken om grottan gör att man inte slår in bultar i onödan.
Grottdykning, att med hjälp av luftaggregat ta sig fram i grottgångar under vatten, är en riskabel syssla. Vid utomhusdykning vet man att det finns gott om luft uppåt, ovanför vattenytan, men i en grottgång under vattnet är vattenytan detsamma som grottaket. Siktförhållandena är också usla, i Lummelundagrottans vattenlås är sikten bara några centimeter. Och i fjällgrottorna där vattnet vanligen är klarare lurar andra faror, grottorna har en våldsammare topografi, det är fråga om mycket strömt vatten där man lätt kan dras med åt fel håll. Få har dykt i de svenska fjällgrottorna - trots att det inte saknas vattenfyllda grottgångar att försöka i. Det beror till lika delar på riskerna som på att man ogärna släpar trettio-fyrtio kilo extra utrustning långa vägar över fjället när det ännu finns gott om jungfruliga passager och hela grottsystem som man kan utforska utan andningshjälp och blybälte.
Det finns förstås risker också vid något torrare grottbesök. Glödtråden i en vanlig ficklampa är någon tiondels millimeter tunn, en ytterst skör tråd att anförtro liv åt. Ficklampsglödlampor arbetar under överspänning och håller bara några få timmar. I medeltal, och det är oklokt att lita till medeltal. Jag har själv varit med om att två av mina lampor slocknat med ett par minuters mellanrum. Det är ganska pirrigt att byta glödlampor i kolmörker, fastklamrad på en smal hylla med ett halvt kilo lera på varje handske och med ett femetersstup intill.
Säkerhetskraven är förstås olika beroende på hur grottan ser ut. En öppen nischgrotta behöver man inte mycket mer än nyfikenhet för att bese, nästa nivå kräver skyddshjälm och oömma kläder och tillräcklig belysning. Och att man är flera.
Här ett tankeexperiment, en berättelse från fjällens vindlande karsttunnlar:Två personer ger sig ner i en kilometerlång fjällgrotta, sex timmars vandring från närmaste väg. De klättrar, kryper och ålar 500 meter, de får på grottklättrarvis god användning av ben, armar och knän och de får hjälpa varandra i knepiga passager. De har blivit rejält blöta också, grottvattnet är fyragradigt, men det tog bara en dryg timma att komma in hit. Så råkar en av dem kliva snett i en blockhög och falla så olyckligt att underbenet bryts. På samma gång tappar han en ficklampa som försvinner i en smal spricka.
Läsaren får själv tänka ut möjliga fortsättningar på berättelsen. Eftersom vi vill ha ett lyckligt slut så får du väl ändra lite på förutsättningarna. Men i verkligheten kan man inte ändra förutsättningar i efterhand.
Den som funderar vidare kommer snart underfund med till exempel hur många man minst bör vara och hur många lampor man bör ha per person.
Åter till bokens förord
Åter till Speleologförbundet