Att kartlägga en grotta är en spännande och ibland ganska knivig uppgift. Ofta nöjer man sig med en plankarta, dvs en bild av grottan sedd uppifrån. Det är som regel svårare att kartlägga blockgrottor än karstgrottor, blockgrottornas egendomliga former sätter beslutsfattarförmågan på svåra prov, medan man lättare kan hitta principer att följa i de vindlande karsttunnlarna.
Dokumentera mera!Vanligaste metoden är att mäta sig fram genom att lägga ett polygontåg genom grottan. Man börjar vid mynningen och mäter riktning och avstånd till närmaste gångkrök, sedan ställer man sig där och mäter avstånd och kompassriktning till nästa lämpliga punkt längre inåt grottan.
På så sätt får man ett polygontåg, ett grottskelett som visar gångarnas sträckning. Sedan gäller det att sätta konturer på skelettet, och det gör man under mätningens gång genom att anteckna avstånden till väggarna t ex vid varje meter på måttbandet, och rita in konturerna på ett alltmer lerigt stycke ritplast. Det är svårare än att helt enkelt ta med sig tabellen med mätvärden ut och hem och rita en prydlig karta vid skrivbordet, men man har läget under kontroll hela tiden och kan jämföra kartan med den leriga verkligheten.
Lutar gångarna så får man mäta lutningsvinkeln med en klinometer och korrigera längdvärdena för lutningen innan man ritar sin karta. Vad gäller lutande gångsystem kan det också behövas en sidoprojektion för att man skall kunna bilda sig en bra uppfattning av grottans utseende med den färdiga kartans hjälp, ett lodrätt tjugometersschakt blir annars bara en liten ring.
Det är från kartan och tabellen med mätvärden som man sedan får fram grottans längd, som defineras som summan av alla grottgångarnas längder. Har man den minsta förmåga bör man försöka göra en enkel skiss av hur grottans öppning ter sig utifrån, en sådan bild kan ofta säga mera än en mångordig beskrivning.
Och naturligtvis är det en fin komplettering om man kan fotografera i grottan. En styv plastburk kan skydda kamera och blixt mot både väta och stötar.
Det kan också vara intressant att ta reda på grottans höjd över havet, och har man väl kommit underfund med var grottan ligger på topografiska kartan så kan man få reda på ungefärliga höjden genom att läsa av höjdkurvorna.
När vi registrerat vad grottan kallas, vad som berättas om den, hur man hittar den och hur den ser ut, så kan vi ge oss in på olika specialområden.
Det kan vara en beskrivning av vilka djur eller växter man finner i grottan, det kan vara funderingar kring hur grottan blivit till, bergarterna i och kring grottan, mätningar av temperatur och luftströmningar eller något annat, allt efter intresse och förmåga.
Vad man skall göra med de insamlade uppgifterna? Hos Speleologförbundet är man i vilket fall tacksamma för en kopia av kunskaperna, de har också gjort en särskild rapportblankett till hjälp för grottdokumenteraren.
Åter till bokens förord
Åter till Speleologförbundet