Att dokumentera grottor
Man behöver inte dokumentera sina grottfynd.Man kan njuta av grottletning och grottan som sådan ändå, och man får då mera tid över till nya grottbesök eller till att äta matsäck. Och så lämnar man ett spännande arbete till någon efterkommande som får glädjen att upptäcka samma grotta och dokumentera den om han så vill.
Här kommer i alla fall några tips för den dokumenteringsvillige: Det kan vara intressant för en själv och för andra att kunna hitta tillbaka till grottan. Man bör alltså skriva ner var grottan ligger och hur man hittar dit. Och då bör man naturligtvis inte referera till ristade märken i båtkanten eller enbart lita till andra förgängliga företeelser. Om trettio år kan den ljusa ängen vara granskog, om ett år kan granskogen vara kalhuggen, och ladan vid vägen lär inte stå mer än femtio år till. Historien har visat att kyrkor brukar vara långlivade, liksom fornborgar och runstenar, för att inte tala om megalitgravar. Men det är inte alltid de finns i närheten då man skall lägesbestämma en grotta, en uppgift som "42 km NV Bro k:a" ger mera hum än vetskap, medan "750 m S Fisksjöns utlopp och 1,2 km V Lillbergets topp" ger efterkommande grottletare en bättre chans. Och ladan är till ledning så länge den finns kvar, ta med den också.
Man prickar förstås också in grottans läge på sin egen karta, det må vara en bilkarta eller hellre ett topografiskt kartblad i skalan 1:50.000 eller 1:100.000 (det som Lantmäteriverket numera kallar Gröna Kartan respektive Fjällkartan). Den klassiska metoden för lägesangivning; "9 mm S första N i Niklastjärn" fungerar sedan bara när man för budskapet vidare till någon som har samma utgåva av samma karta. Och om femtio år har bilkartan reviderats ett dussin gånger och man får leta på antikvariat efter det gamla topografiska bladet.
Därför bör man använda det nord/sydorienterade Rikets Nät, ett rutnät som finns på Lantmäteriverkets topografiska kartor och rimligen kommer att finnas med också på framtida kartor. Det finns en enkel bruksanvisning i kartans marginal.
Vad kallas grottan?
Åsikterna går en smula isär vad gäller namngivning. Alla tycks dock vara överens om att man skall försöka ta reda på om grottan redan har något lokalt namn innan man själv ger den ett nytt. För det är det lokala namnet som gäller och kommer att gälla också i fortsättningen. På 1910-talet inventerade geologen Henrik Munthe grottor i Sverige för Jordbruksdepartementets räkning. Han lyckades då i kulturimperialistisk yra uppkalla nittioåtta grottor efter människor som tycktes hämtade ur dåtidens "Vem är det?". Numera är de Muntheska påfunden genomgående glömda och ersatta av ortsbefolkningens ursprungliga grottnamn.
Renhetsivrarna anser att ett nytt namn skall anknyta till grottans läge, form, utseende eller andra egenskaper. Andra åter är mera frisinnade och skulle godkänna Midsommargrottan för en grotta man hittade då eller Urhålet för en grotta man tappat sin klocka i. Men de flesta tycks ogilla att grottor uppkallas efter grottfinnaren själv eller honom närstående personer.
Det är bekvämt att namna en grotta efter närliggande platser, men då blir det problem när någon hittar ytterligare grottor inom samma område. Och namn som Padjelantagrottan eller Tivedsgrottan vore som att namnge en tall efter skogen den växer i.
Söder om Torne Träsk, ovanför Björkliden i bäcken Kåppasjokk finns två grottor som tidigt fått namnen Nedre och Övre Kåppasjokkgrottan. Naturliga och lägesbestämmande namn, men det blev problem då någon nyligen hittade en grotta till, vid samma jokk, ovanför Övre Kåppasjokkgrottan. Den kunde ha kallats Allra Översta Kåppasjokkgrottan, men med tanke på förväxlingsrisken fick den nyfunna kilometergrottan namnet Kåppashåla. Frågan blir nu vad man skall kalla nästa nyfynd längs bäcken...
Det känns väl också lite absurt att träffa på Glimåkragrottan på lappländska kalfjället, namnet kommer sig av att att den ursprungligen hittades av en patrull grottletande skånescouter. Annars brukar namngivningsfantasin blomstra just där det är långt till bygd och stugor. En lovande ingång, funnen efter mödosam fjällvandring i höstsnöstorm, fick namnet Hoppet. Korkskruvsgrottan fick namnet på grund av sitt vindlande ingångsschakt och Labyrintgrottan har ett ovanligt villsamt gångsystem. Och när de svenska speleologerna fann en storgrotta som visade sig ligga på norska sidan av riksgränsen fick den heta Osis. Som en liten kompensation för att man gjort ett storfynd åt vårt broderfolk passade man också på att döpa en sal till H.K.H. Prins Carl Philips sal.
Namngivningsnormer kan aldrig bli mer än riktlinjer. Och varför skulle folkfantasin slås i bojor just nu? De grottor som redan fått sina namn lär få behålla dom, vare sig de härrör från glimåkrascouter på fjällvandring eller kan beläggas i flerhundraåriga nedteckningar.
Huvudregeln är i alla fall att man skall höra efter i trakten om grottan är namngiven. Man bör på samma gång fråga efter berättelser eller sägner kring grottan. Ibland kan man då få sig till livs och nedteckning de mest dramatiska utsagor om grottor som är så små att man knappast får plats i dom, se vidare kapitlet Sägner och grottor.
Principen att den som upptäckt en grotta också har rätt att ge den ett namn (om den inte redan har ett eller flera) är inte så enkel som den låter. För vem upptäckte grottan - egentligen? Om man nu frågar i gården i byn efter någon grotta och så lyckas hitta grottan, då är det väl lite övermaga att kalla sig själv för Upptäckare...?
Åter till bokens förord
Åter till Speleologförbundet