Hur gamla är de?
Strandgrottor har bildats vid stränder. De strandgrottor vi känner till i Sverige har av allt att döma kommit till under den period av landhöjning som började när den senaste landisen drog sig tillbaka från Skandinavien. Den där strandförskjutningen har vi god hum om, vi känner till och kan datera fornstrandlinjerna. När vi hittar en grotta som av formen att döma är en strandgrotta så kan vi räkna ut dess ålder med hjälp av strandförskjutningsdiagram. Och ligger den fortfarande i vattenbrynet, så håller den som bäst på att bildas; beroende på grottans höjd och landhöjningen på platsen kan den kanske ha gjort skäl för grottbeteckningen några hundra år.Annars är det svårt att bestämma åldern på grottor. Grottan kan förstås inte vara äldre än det omgivande berget. Och avlagringarna på grottgolvet måste ha kommit på plats efter det att grottan fått sitt nuvarande utseende.
Och de grottor som bildats i en samling moränblock kom till då blocken samlades, det vill säga någon gång mot slutet av senaste istiden. Grottorna mellan blocken i en talusbrant bildas på samma gång som rasbranten själv, det vill säga här bildas fortfarande grottor i samma långsamma takt som blockhögarna byggs på.
Djupare liggande sprickgrottor kan vi anta har kommit till under inlandsisens tryck. Eller kanske någon tid efter isavsmältningen då landet höjde sig hastigt och spänningar i den rörliga bergmassan kunde få utlösning i djupa jordskalv som kunde spräcka upp berghällar till blockhögar; här kan nedåtvända isräfflade blocksidor visa att det är fråga om efteristida bildningar.
När det gäller karstgrottor kan andra metoder komma in som hjälp vid åldersuppskattningar. Mycket teoretiskt kan man räkna ut en karstgrottas ålder så här: Man mäter hur mycket vatten som genomflyter grottan per tidsenhet. Så mäter man kalkhalten i inlopps- och utloppsvattnet. Det bör finnas mera kalk per liter i utloppsvattnet, vattnet har löst ut kalk ur grottväggarna under sin passage, dvs det har gjort grottan större. Sedan multiplicerar man kalkhaltsskillnaden med vattenföringen och får då fram att berget blir t ex 5 kg kalk fattigare per dygn, dvs att grottans volym ökar med ett par liter. Efter idogt kartläggningarbete har vi så räknat ut att grottans nuvarande volym en gång varit fylld av 20.000 ton kalk, det är fråga om en kilometerlång fjällgrotta. Enkel division ger vid handen att grottan skulle vara ca 11.000 år gammal. Vilket i och för sig kan vara sant, men metoden är mer än vansklig. Även om vi skulle ha lyckats räkna ut hur mycket kalk som lämnar grottan under ett nutida normalår så stämmer det inte i det längre tidsperspektivet. Det är svårt att veta hur det stod till förr med vattenföring, vattentemperaturer och vattenkemi, för att bara nåmna några osäkra faktorer. Dessutom beror kalklösningen av grottans format och grottgångarnas form som har ändrats hela tiden. Men uträkningen kanske kan hjälpa oss att få rätt antal nollor i svaret i alla fall.
För oss som bor i områden som blivit kraftigt tillhyvlade av de kvartärtida nedisningarna har det varit bekvämt att skylla på Isen. När Isen smälte fanns det gott om vatten, och vi har tidigare trott att det mesta i karstgrotteväg kommit till just i den vevan. Men på senare tid har man i fjälltrakterna observerat grottgångar i så omöjliga lägen att de knappast kan ha blivit till efter istiden, och troligen inte heller under den. Det är fråga om grottgångar som ligger högt uppe i dalsidorna och vilkas tillkomst blir mycket enklare att förklara om man gör det djärva antagandet att de funnits där redan innan dalen bildats, eller i vilket fall innan den fått sin nuvarande U-form av forna glaciärer.
Grottans innehåll kan också ge ledtrådar vid en åldersbestämning. Kan vi datera lösa natur- eller kulturlager i grottan så har vi fått en minsta ålder - för grottan måste ju ha funnits där innan något kunnat avlagras i den. Om vi finner att en del grottgångar är fyllda med avlagringar som inte varit på rörlig fot sedan istidens slut, så vet vi därmed att också grottan måste vara minst så gammal. Och olika slags droppstensbildningar kan numera också dateras med hyfsad precision genom laboratoriemätning av deras halt av olika isotoper, främst thorium/uran. Och även här gäller förstås att grottan måste finnas till innan det kan bildas droppsten i den.
Ett stalaktitprov och en stalagmitklump från den vackra Iskristallgrottan i Vadvedalen NV om Torne Träsk fick resa till universitetet i Oslo för ett par år sedan. Efter några månader fick de svenska speleologerna beskedet att stalaktiten hade suttit i grottaket i cirka 4.200 år. På den tiden, som ligger inom det som geologerna kallar sub-boreal tid och inom arkeologernas yngre stenålder eller neolitisk tid, var här varmare än nu, och betingelserna för droppstensbildning var gynnsamma.
Beskedet var inte särskilt oväntat och stämde väl in med speleologernas föreställningar; jaha, grottan kom väl till i slutet av istiden, då det var gott om vatten här... Men så fick vi besked om stalagmiten också. 140.000 år, sade man från Kjemisk Institutt vid universitetet i Oslo. Beskedet vidgade våra vyer, plötsligt och hårdhänt, och bekräftade en del försiktiga funderingar vi haft tidigare. När den senaste istiden BÖRJADE hade alltså kalcitklumpen redan suttit där på grottgolvet i 70.000 år! Och själva grottan måste vara ännu äldre...
Man får väl inte dra för vittomfattande slutsatser av detta enda prov. Men dateringar från norska grottor talar samma språk, vi får nu lov att tänka i vidare tidsperspektiv när det gäller grottåldrar. Och skulle vi någon gång komma att finna spår efter eventuella föristida skandinaver, så är det nog i en grotta som det händer. Därmed inte sagt att dessa hypotetiska förfäder skulle ha bott särskilt mycket i grottor. Men det är där som något spår skulle kunna ha klarat sig undan ishyveln, längst inne i grottans skrymslen, under lager av frostvittrad sten från grottaket, under avlagringar som svämmats in av istidens vatten.
Åter till bokens förord
Åter till Speleologförbundet