Liv i grottor
De första och största djur jag kommer att tänka på då det gäller grottor är drakar. I Sverige förekommer de dock bara i enstaka sägner. Härnäst i storlek kommer björnar. De flesta björnar lär vintersova i myrstackar eller under rotvältor. Men visst händer det att söker ide i någon grotta i stället, därom vittnar många berättelser från björnjaktens dagar.Kanske har också någon varg rett sin lya i en grotta, men de tycks annars föredra att gräva sig egna hål. Vi har några Varggrottor och Vargklyftor i landet, men det kan också vara fråga om dramatiseringsnamn, precis som Onda Hålor och Djävulskratern.
Lukt, spår och spillning av grävling kan man träffa på ibland i trånga klipphålor. Men inte grävlingarna själva, trots att de brukar bo där på dagarna. Kanske är de lättväckta och hinner dra sig undan när det drar ihop sig till speleologbesök.
Det finns ingen rått-art i Sverige som är känd för att leva i grottor, men man kan hitta spår efter vanliga skogsmöss i urbergsgrottor, högar med nötter och frön, avbitna grässtrån och små lövbalar. Det är främst på vintern som de kan ha nytta av grottorna, där är varmare än ute och oftast frostfritt.
Fladdermusen är kanske det däggdjur som man främst förknippar med grottor. Och visst kan man hitta flera olika arter av fladdermöss i svenska grottor, men det bor säkert tusen gånger fler fladdermöss i kyrktorn, på vindar och i ihåliga trädstammar. De behöver inte heller stora utrymmen för att trivas och övervintra, det bor fladdermus till och med mellan stenarna i riksröse 184.
Annars klarar de sig bra också i större grottor, de navigerar pilsnabbt mellan grottväggarna i kolmörkret, vägledda av sitt sinnrika ultraljudsystem som närmast påminner om ekolod.
Plats för en maning: När man nu träffar på en vintersovande fladdermus i en grotta så får man inte störa den. Om den blir orolig och vaknar upp och kanske tar sig en vilsen flygtur så kan det tära för mycket på energiförrådet som skall räcka till våren. Musen somnar säkert in igen, men det är inte lika säkert att den någonsin vaknar mer.
Inget av de här djuren tillbringar hela sin tid i grottans mörker, de använder grottan som ett skyddat och tempererat nattkvarter.
Det tillhör undantagen att man träffar på större djur i grottorna, men den som har intresse och ögonen med sig kommer snart underfund med att där finns gott om småkryp. Lummelundagrottan har genomsökts mycket noga av speleobiologen Bill Odell, som avslöjade en oanad artrikedom: En art svampdjur (Spongilla lacustis), fyra sorters plattmaskar, 18 slags ringmaskar, 10 arter kräftdjur, sex olika slag av tusenfotingar, 17 olika spindeldjur, två hoppstjärtar, två skinnbaggar, fem slags skalbaggar, två nattsländor, fem fjärilsarter, sju olika tvåvingar, fisk (småspigg), husmus och två arter fladdermöss (mustaschfladdermus och dvärgfladdermus.)
Tillsammans var det nära 2.200 djur av 83 olika arter, Bill själv oräknad.
Nu är Lummelundagrottan en särskilt givande jaktmark för en speleobiolog. Många av de här djuren bor normalt inte i grottan. Några djur, t ex fjärilar övervintrar i grottan, andra kan ha spolats in, följt med luftströmmar in eller krupit ner via sprickor från markytan. Här finns mer än tre kilometer kända gångar och vattnet som genomströmmar grottan på sin väg genom kalkberget från Martebo Myr till utloppsgrottan för med sig vattenlevande djur vare sig de vill det eller inte. De flesta tycks dock ha funnit sig väl tillrätta i mörkret, alla 83 arterna levde då de iakttogs eller innan de mötte döden i Bills fällor. Några arter är helt säkert stationära, dvs de bor helt frivilligt i grottan och trivs alls inte utanför. Det gäller t ex plattmasken Planaria torva, ringmasken Tubifex barbatus, sötvattengråsuggan Asellus aquaticus, märlkräftan Gammarus pulex och spindeln Porhomma pygmaeum. Korsspindeln Aranea diadema och spindelkollegan Meta meriananae syntes i närheten av sina kokonger, och ur en annan kokong kröp just små, små Meta menardi, grottspindlar.
Några helt grottanpassade djur i stil med den blinda olmen i Postojna eller den ögonlösa texassalamandern har vi inte hittat, men några av de odellska lummelundafynden var påfallande pigmentlösa. Kanske har istiden gjort rent hus i grottan så att de nulevande arterna inte har hunnit utvecklas till total grottanpassning.
Grottdjuren som aldrig lämnar grottan, de lever i stort sett på varandra och på organiskt material som spolas in med vattnet, t ex djur- och växtplankton. Mera tillfälliga besökare kan också ge tillskott till näringskedjan, t ex fladdermössen genom sin spillning eller inflygande insekter som dör i grottan.
Växtvärlden i grottan är fattig. I grottans yttre delar dit ljuset når kan man hitta växter som tycker om skymning och fukt, t ex ormbunken svartbräken.
Där kan man ibland också hitta drakguldsmossan Schistotega pennata, kanske en grund till sägnerna om guldskatter i grottor, gäckande guldfynd som blir till mull - eller i alla fall till mossa - när de träffas av solljuset. Mossan lever under stenblock eller i sprickor och grottor där ljuset är svagt. Den trivs inte på kalkberggrund, men kan hittas i många urbergsgrottor. Det är mossans förgrodd som har nästan linsformiga celler som färgar infallande ljus grönblått eller gröngult och kastar tillbaka det, ungefär som vägmärkenas reflexmarkeringar. När man kikar in i grottöppningen har man ljuset i ryggen, och man kan se hur det glimmar som guld på grottgolvet innan man med ficklampans hjälp avslöjar den skimrande mossan.
Man kan hitta frön som grott också i helt mörka partier av grottan, men mycket mer än en liten blek grodd blir det inte, ljuset för fotosyntesen fattas. Däremot finns där svampar på multnande träbitar och på döda insekter. Inte skogens hattsvampar, här är det fråga om mikroskopiska algsvampar och kanske slemsvampar, dessa underliga gränsgångare mellan djur- och växtrikena.
I Lummelundagrottans turistdel är förhållandena mycket speciella. Här har den elektriska belysningen satt fart på fotosyntesen och gett livsljus åt sporer och frön. Här kan man hitta riktiga miniatyrskogar av mossor och ormbunkar närmast lamporna, växter som på kort sikt ser enbart lustiga ut, men som så småningom kommer att förstöra de unika droppstensbildningarna som de växer på.
Åter till bokens förord
Åter till Speleologförbundet