Lummelundagrottan
Grottans pampiga ingångsvalv måste rimligen ha varit känt sedan urminnes tider - man kan bara inte undgå att se valvbågen i klintkanten då man har vägarna förbi.Och 1745 hade Linné det, här är resultatet, hämtat ur Linnés Öhländska och Gotländska Resa:
"Strömmen vid Öfverste-Qvarn är deruti mycket underlig, at han, sedan han tagit sin begynnelse i Martebo Träsk, går derifrån vid pass 1/16 mihl under Jorden, under Berg och Dahlar, och änteligen kommer up vid Öfverste-Qvarn, där Land-Borgen emot västra sidan är afbruten, där han utlöper lik som utur ett litet hvalf af 2 famnars bredd och 1 famns högd."
Detta Linnés i bokstavlig mening ytliga besök har gjort att själva utloppsgrottan nuförtiden kallas Linn`s grotta. Den kunde lika väl ha namnats efter Urban Hjärne eller C.G.G. Hilfeling som var där på 1700-talet de också. Om det nu skall vara namn efter någon besökande fastlänning. Lokalbefolkningen har annars kallat grottan för Kytt-Jans Källare.
Martebo Träsk var en gång Gotlands största sjö, i slutet av 1600-talet kunde Lummelundaströmmen driva sex kvarnar och sågar nedanför grottmynningen. Men 1847 började utdikningen, och i dag gör Martebo Träsk knappast skäl för sitt nuvarande namn, Martebo Myr. Vid gotländsk sommartorka förmår rännilen ur valvöppningen inte ens ge tomgångsfart åt det stora överfallshjulet i turistkvarnen nedanför klintkanten.
Under sommarsäsongen brukar 100.000 betalande turister besöka visningsgrottan. Inte utloppsgrottan, Kytt-Jans Källare, den ligger lite i skymundan bakom en klintbrant. Dagens turister kommer direkt från parkeringstorget lätt och geschwint via sprängda tunnlar med betongsprutade tak in till de iordningställda visningssalarna som ligger sextio meter innanför bergssidan.
Men det var i utloppsgrottan det började, det var den vägen några visbypojkar på 1950-talet slutligen fann en kryppassage som leder in till det som i dag är turistgrottan. I dag kommer man här bara in i den första lilla salen innanför utloppsvalvet, sedan spärrar ett låst järngaller vägen vidare uppströms, bakvägen till turistdelen av grottan. Men besöket kan rekommenderas, det är knappt hundra meter att gå från turistgrottans biljettförsäljningshus.
Ta en promenad uppe på kalkplatån också, på andra sidan stora landsvägen! Där finns sprickor och slukhål i botten av en från början naturlig åfåra som dikningsarbetarna fördjupat till en kanal. Kanalen är förresten vanligen torrlagd till större delen av sin sträckning, vattnet försvinner på vägen i slukhålen, och det är bara vid extremt högvatten som något myrvatten kan ta kanalvägen till havet. Hittar ni slukhålen där så har ni sett själva början av Lummelundagrottan - eller kanske skall man säga "börjorna", för de är många.
Lummelundagrottan är den grotta som tilldragit sig det största vetenskapliga intresset i landet, en lundaspeleolog och naturgeograf har till och med doktorerat på grottsystemet. Och berättelser om undersökningarna har blivit till åtskilliga spaltmeter i tidskriften Grottan de senaste femton åren.
Innanför turistgrottan kan speleologerna ta sig vidare per gummibåt, vadande, krypande och ålande i ytterligare ett par kilometer grottgångar. Lummelundagrottan är en grundvattenytegrotta med i stort sett horisontell sträckning, den följer gotlandssilurens plana kalkskikt. Skikt av kalkskaliga kräk som levde för drygt 400 miljoner år sedan till dess att de dog och blev bottenlager i ett tropiskt grundhav, inte långt från Ekvatorn.
Grottforskarna kan alltså lämna klätterrep och wirestegar hemma och i stället ta med knä- och armbågsskydd. För takhöjden är långa sträckor klart under metern, och intränglingen blir efter några hundra meters lågkrypning smärtsamt medveten om att fossiler är vassa och att knän inte har trampdynor.
När detta skrives är grottan kartlagd och uppmätt till drygt tre kilometer sammanlagd gånglängd. Den tävlar i längd med den nyfunna Korallgrottan i Jämtland, och det är en fråga om tid och karterarflit vilken av de två som är sverigelängst då detta läses.
Lummelundagrottans aktiva del - den del där rinnande vatten fortfarande gör grottan lite större för varje dag, varje år - ligger alltså kring den lokala grundvattennivån. På en del ställen går grottgången ner under den nivån, gången tycks sluta i en liten sal med en djup sjö. Men i salens bortre vägg finns gångens fortsättning, under vattnet. Här har grottforskarna blivit tvungna att länspumpa eller dyka för att komma vidare förbi dessa vattenlås, för att komma vidare uppströms i grottsystemet. I en av de här vattenlåsbassängerna mötte grottdykarna förresten en ovanlig syn; pumpröret till en gårdspump som stack ner genom ett borrat hål i taket, rätt ner i den sex meter djupa bassängen...
Efter att ha passerat fyra vattenlås kunde grottdykarna i september 1985 tränga in i ett stort luftfyllt parti, där man fann och kunde kartlägga ytterligare mer än 400 meter gångar, stora grottgångar med Lummelundagrottans hittills största salar.
Grottdykning är inget man sysslar med av purt dykintresse - i alla fall inte i Lummelundagrottans vattenlås. Utrustningen är dyr, man använder specialtillverkade luftaggregat med helt dubblerade luftsystem. Och det är bara den som först passerar genom ett vattenlås som har någon sikt - kanske ett par meter. Nästa dykare får hålla ledlinan mot cyklopögats glas för att se den - förste dykaren virvlar upp en mur av kalkslam som gör att sikten minskar till några centimeter, det är som att simma i kärnmjölk.
Men dykning är ett sätt att ta sig vidare, vidare uppströms i grottan, mot de gäckande slukhålen vid Martebo Myr. Ett sätt att finna nya fortsättande gångar, nya vackra droppstensprydda partier och nya stora salar. Ett sätt att vinna vetskap och kännedom och att finna allt flera bitar i det stora naturpusslet.
Det är ännu ett par fågelvägskilometer kvar till Martebo myr och till de översta slukhålen som matar grottsystemet med avrinningsvatten från de utdikade myrmarkerna. Och ingen vet hur många vindlande grottmeter det motsvarar, ännu har grottgångarna inte visat någon tendens att grenas och krympa till okrypbart slukhålsformat.
Många metoder har använts i jakten på gäckande fortsättningar i lummelundasystemet. Man har använt slingram - ett malmletningsinstrument som också fungerar på vattenförande grottgångar - man har byggt radiopejlutrustningar och grottradiosändare, man har undersökt en borrad brunn med videokamera och man har infrarödfotograferat vattnet närmast kusten vid Lummelunda för att spåra grundvattenutsläpp. Och vid en vetenskaplig undersökning av slagrutefenomenet för några år sedan fick trettiotalet slagrutegängare gå provsträckor ovanför Lummelundagrottans vattenförande tunnlar. Ett sådant här karstområde är nämligen ett av de få ställen där man verkligen kan tala om vattenådror - även om underjordiska åar kanske vore en bättre benämning på Lummelundagrottans aktiva system.
Förresten - det är konstigt om Lummelundagrottan vore Gotlands enda storgrotta. Det bör finnas andra stora system i kalkstensön, men hade inte Kytt-Jans Källare haft ett så pampigt och lockande ingångsvalv så hade vi väl inte känt till Lummelundagrottan heller...
Åter till bokens förord
Åter till Speleologförbundet