Naturvärden och grottskydd
Grottor, liksom andra naturbildningar, hotas naturligtvis av människan. Vad gäller urbergsgrottor kan man tycka att deras själva uppbyggnad och avsaknad av prydnader i form av droppsten skulle göra att de skulle gå fria från förstörande utslag av människors kortsynthet. För det vill till en hel del arbete och några kilo dynamit för att skada en rejäl urbergare.Men det har faktiskt förekommit att urbergsgrottor bokstavligen sprängts och spettats bort. Ön Blå Jungfrun i Kalmarsund var tidigare känd just för sina jättegrytor och grottor, men tjugo års stentäkt i början av seklet har förstört det mesta i den vägen. En del finns dock kvar, som t ex grottan Kyrkan, i vilken Verner von Heidenstam en gång hade tänkt låta viga sig med Olga Wiberg. (Vigseln blev av, men inte i grottan utan på klipphällarna nära tilläggsplatsen.)
På den lilla urkalkstensön Oaxen i farleden upp mot Södertälje låg en gång grottan Gumskyrkan, den strök med vid kalkbrytningen tillsammans med det mesta av själva ön.Grottan Gillberga Gryt i Roslagen är förklarad som naturminne, vilket inte hindrar att stora grottsalen är starkt vandaliserad av besökare som funnit för gott att först bränna upp den besöksbok som tidigare funnits där i ett plåtskrin, och sedan - i brist på besöksbok - måla sina namn med halvmeterhöga bokstäver på väggarna. Mer än hundraåriga inhuggna namn i klippan under målarfärgslagret vittnar dock om att jag-var-här-driften inte är någon modeföreteelse samt om att man lade ner mera möda och gjorde prydligare texter förr.
Vad är åverkan och förstörelse, och vad är naturenligt och önskvärt? Varför accepterar vi tvåhundraåriga namn som är inhuggna i en grottvägg medan vi tycker att det är ett oförlåtligt ofog när när någon skriver dit sitt namn i dag?
Eller ta exemplet med lampflora i en turistgrotta: När man monterar fast belysning i en grotta så väcker ljuset och värmen upp frön och sporer som det annars aldrig skulle ha blivit något av. Där kan bildas mattor av mossor och lavar och ormbunkar och andra växter som är vanliga i grottans närhet. Växterna kommer att frodas alldeles särskilt bra på de stenpartier som är starkast belysta, det vill säga de vackraste och intressantaste droppstensbildningarna. Humussyror och växtrötter kommer att förstöra ytan på droppstensbildningarna på några få år, skador som inte går att reparera.
Nåväl - men då så! Bort med det gröna eländet! Fram med kemiska medel som tar död på beväxningen. Det är ju en grotta som man vill visa, växter finns ju utanför!
Fullt så enkelt är det inte. Det finns zoologer också. Och de värnar om minsta kräk: Kemiska medel i en grotta med dess speciella småkrypsliv? Aldrig! Och jag kan föreställa mig att en och annan botanist skulle falla i trance framför beväxningen och absolut motsätta sig att man skulle kröka ett enda blad på den skira växtligheten på denna ovanliga växtplats. Jag tror inte att botanisten skulle uppskatta om någon bad honom bygga ett elbelyst växthus av kalksten i stället, även om det i grunden är samma sak.
Det är mycket ont om droppsten och andra vackra kalcitutfällningar i svenska grottor. Jag skulle tro att landets alla grottprydnader av det här slaget skulle få rum på ett enda lastbilsflak. Men det vore synd, för återväxten är flertusenårig, de är utrotningshotade och tillgången är knapp. Vore de djur eller växter så skulle de ha varit fridlysta för länge sedan, och ortsbefolkning och fältbiologer skulle ligga på vakt vid grottmynningarna året om.
Säkraste sättet att skydda en grotta mot människors illfund och oförstånd är att aldrig hitta den. Det näst säkraste sättet är att gjuta igen mynningen med betong, och bara lämna en liten gallerförsedd öppning så att fladdermöss och andra invånare kan ta sig hem och bort. Vi påverkar då ljus- och ventilationsförhållandena en smula, men i stort sett lämnar vi grottan i naturens våld, ingen människa kan komma in i grottan och störa livssystemen eller skada droppstensbildningar. Och ingen människa kan se grottan heller. Den kan behållas sluten till dess att vetenskapen har funnit sådana metoder att grottan kan undersökas utan att påverkas. Kanske till dess att man kan skicka in en liten steril robot i descinficerade filttofflor genom gallret, en robot som kan tassa fram genom gångarna, observera och rapportera, kartera och räkna smådjur utan att påverka miljön alls.Fast då kommer ingen att få reda på hur det egentligen var därinne, hur det KÄNDES att vara där...
Fasta naturföremål till vilka åldriga bruk, sägner eller märkliga historiska minnen är knutna räknas enligt Fornminneslagen som fast fornlämning, likaså lämningar av fordom övergivna bostäder, boplatser och arbetsplatser. Till fasta fornlämningar räknas också stenar och bergytor med inskrifter, bilder, andra ristningar eller målningar - kanske gör grottgraffittin i själva verket att grottan blir fast fornlämning och därmed automatiskt skyddad mot vidare åverkan? Det må vara hur det vill med den saken, forminneslagens paragrafer ger i praktiken inte såvärst mycket skydd åt grottorna, i alla fall inte mot tillfälliga obetänksamma grottbesökare.
I de fallen hjälper möjligen låsning av grottan. Det finns mig veterligen bara fyra låsta grottor i Sverige; Lummelundagrottan på Gotland, Balsbergsgrottan i Skåne, Nedre Kåppasjokkgrottan i Lappland och den nyfunna Korallgrottan i Jämtland. I samtliga fall är det respektive länsstyrelse som begränsat tillträdesmöjligheterna med tanke på att grottorna innehåller rika droppstensförekomster eller lättskrämda fladdermöss. Lummelundagrottan planeras för övrigt ingå i ett nybildat naturreservat med särskilda skyddsbestämmelser för grottan. Orsaken till att Korallgrottan fick sitt skydd var erfarenheterna från grottan Kåppashåla vid Björkliden, en nyfunnen grotta där obetänksamma besökare förstört eller fört bort en del stalaktiter. Men den grottan ligger nära allfarväg, någon halvmils vandring i villande skog brukar sålla bort de flesta marodörerna.
Att en grotta hålls låst behöver heller inte betyda ett ovillkorligt tillträdesförbud - vore det så, så fanns det ingen anledning att ha lås och nyckel till låset. Det kan vara fråga om att kunna ge besökarna ett förmaningens ord på vägen, eller att minska antalet besökare med hänsyn till fladdermössen, som i fallet Balsbergsgrottan. Man kan ju alltid fråga...
En grottas värde beror krasst uttryckt på tillgång och efterfrågan. En blockgrotta bland tusen i Kärkevagge är inte lika mycket värd som om låge den ensam på Upplandsslätten.Eller tag exemplet Lummelundagrottan; för tjugofem år sedan kände man till ett par hundra meter gångar, varje gångmeter kändes unik och var unik. Nu känner vi mer än tre kilometer gångar, det gör själva grottan än märkvärdigare, men varje enskild del av grottan har blivit ett stycke mindre unik än förut.
Jag såg en gång en utredning om en vandringsstig som passerade några grottor i skogen, ute i det som rimligen borde kallas vildmark. Utredaren hade föreslagit skyltar enligt SIS 031211 med bottenfärg blå nr 307 och textfärg vit nr 105. Nu finns det ingen SIS:ad standardsymbol för just grottor (ni vet; de där med små blå soptunnor där man skall kasta skräp och liten blå kamera där man skall tycka att det är vackert), så det fick bli textskyltar i stället.Visst skall det vara ordning och reda också på natursidan. Men nog hade det varit trevligare med en glödritad träbit i stället.
Jag får en liknande känsla när jag läser i ett förarbete till en naturinventering: "Grottan tillhör ett lågt frekvensmaterial med avseende på grottyp."
Men "ovanlig" är väl för subjektivt.
Personligen är det med blandade känslor som jag läser länsstyrelsernas standardiserade objektsförteckningar med naturvärdesbedömningar ur rekreativ synvinkel och lägesangivelser på några meter när. Det går inte att mäta upplevelser.
Och förresten tycker jag att grottor s k a l l vara lite svåra att hitta också...
Åter till bokens förord
Åter till Speleologförbundet