Sägner kring grottor
"Men i hela Europa skulle en grotta utan någon sägen om rövare vara lika sällsynt som ett slott eller ett nunne- eller munkkloster utan en underjordisk gång"
(E.D. Clarke, England, på besök vid Laforsen i Hälsingland 1799).I dag, nästan tvåhundra år senare, har många av de sägnerna försvunnit ur folkminnet - och många grottor också. Vi får väl skylla på elljuset, radion och teven, moderniteter som gör att vi inte behöver underhålla varandra med egna berättelser. Och ett vidgat informationsflöde för också med sig mycket annat att tala om än rövarna som kanske bott i grottan där borta i skogen, för länge, länge sedan.
Många av historierna kring grottor är vandringssägner, samma sägen berättas om olika grottor, berättelsen behöver en grotta för att slå rot i trakten. Tolv rövare i en grotta - det låter dramatiskt, men om de höll till just i grottan i vår skog så blir historien ännu bättre. Tolv rövare i grottan i skogen - det är kanske det vanligaste bland många vandrande grottsägenmotiv. Det brukar handla om en vallflicka som blir bortrövad av dussinet rövare som håller till i en grotta. Där får hon stanna i flera år, vanligen sju. Så får hon tillåtelse att gå till bygden för att hämta en kärve julhalm, men får först gå ed på att inte tala med en levande människa. Kommen till bygden löser hon dilemmat genom att berätta sitt lidandes historia för en spis - i närvaro av husfolket. På återvägen släpper hon halmstrån efter sig för att märka ut vägen till rövargrottan, och rövarna grips och får sina rättmätiga straff.
Den här sägnen har funnit jordmån och rotat sig i många, väl spridda grottor, bl a i Tjuvåmmens (Tjuvugnens) grotta i Klyftamon i Västergötland, i en jordkula i Bälinge, i grottorna Tjuvklämman, Frillershillern, Tjuvhålet och Smörkullen i Bohuslän, i Tjuvhålan vid Trollhättan, i ännu ofunna grottor vid Laforsen i Hälsingland och vid Lagfors i Ljustorpsån, Medelpad, i grottor vid Hycklinge och Killingevid i Östergötland och i Finnforsfallets grotta i norra Västerbotten. Vad gäller Finnforsfallet har sägnen särskilt tydliga konturer med namn på rövarjägare och vallflicka, rövarna var här sju stycken och de var bara kända till nationaliteten. Och här finns faktiskt skriftliga belägg för att några grottboende skogsrövare skulle ha slagits ihjäl år 1524!
Berättelsen om Finnforsrövarna har en kärna av verklighet, men ytterkonturerna tycks påsmetade från tolvmannasägnernas standardpalett. Ger vi avkall både på kravet att rövarna skall vara just tolv stycken och på att den bergtagna flickan skall vara med så blir sägnerna ännu flera; berättelserna om rövarna som bor i sina grottor eller - rövarkulor.
Det handlar om elaka svartmuskiga rövare i mörka grottor i den mörka skogen där man så lätt går vilse. Och att grottor hänger ihop med Underjorden, det anar man ju... Hemskheterna hopas i den sällsamma sägenvärlden, men i verkligheten lär väl flertalet rövare ha sökt sig bättre bostäder, i alla fall om de tänkt stanna i sju år på samma plats. I den mån rövarna verkligen fanns - utan grottor i skogarna hade vi nog inte haft så många rövarsägner heller...
Det är inte bara mellan munk- och nunnekloster som sägnen grävt gångar, många grottor lär ha haft vidare sträckning än vad som visas på nutidens krassa speleologkartor. Det var gångar som kunde sträcka sig miltals, ibland under sjöar och hav utan att för den skull bli vattenfyllda. Så talar sägnen t ex om en förbindelse (dock spärrad av underjordisk järnport) mellan Balsbergsgrottan och Kristianstad. Och från sjörövargrottan Trollhålet (tyvärr numera igenrasad) på Kullaberg kunde man ta sig under Skälderviken till Hallands Väderö. På Väderön kan man så byta till en annan sägen som anvisar en liknande underhavsgång tillbaka till Sättringshål som är en annan grotta på Kullaberg. Och från en grotta i Borrefjäll, Bohuslän, fanns en gång till en grotta i Getrilla i Morlanda, ett par mil därifrån.
På Stora Karlsö finns grottan Jungfruhålet. Namnet kan vara en förskönande omskrivning av ett äldre och burleskare namn på den av lummig grönska kransade smala lodräta sprickan, men där finns också en sägen om en fången jungfru. Till all lycka hittade flickan en (numera försvunnen) fortsättning på grottan där hon lyckades treva sig fram drygt tre mil tills hon åter såg dagsljuset vid Rövar Liljas Håla på Gotland, eller möjligen genom Trull-kälde-rums grottschakt vid Stenkumla, - det finns två liknande sägner. I det senare fallet hade jungfrun dubbel tur när hon tydligen undvek att träffa på de sju vilda och blodtörstiga rövare som enligt en tredje sägen skall ha haft sitt tillhåll just i den grottan.
Flera mil långa gångar - ja det är extremfallen. Men det är påfallande ofta som grottor krymper vid mätning jämfört med de berättelser man hör om dem. En krympmån på 50% är väl rimlig, det är svårt att uppskatta grottmått riktigt, och tiden kan också spela minnesspratt. Men ibland räcker det inte med att grottan halveras i ljuset av de mera nogmätande speleologernas pannlampor, den kan krympa till en liten bråkdel av vad den en gång varit - om man skall tro uppgiftslämnarna. Nu skall man nog inte göra det fullt och fast, särskilt inte om berättelsen är en andra- eller tredjehandsutsaga: "Min bror berättade att när han var liten, så hittade deras granne en grotta som..." Och kommer så tillägget " ...men den var mycket större förr, den rasade ihop någon gång på fyrtiotalet." så har man nog träffat på den oskyldiga men för speleologen en smula retfulla varianten av grottskryt som jag har kallat "den skyddade lögnen". Jovisst, grottan har rasat ihop, det är en rimlig förklaring till att de stolta måtten inte stämmer,och det blir svårt att bevisa att det INTE finns en järnport därinne, bortom raset. Om man nu alls hittar någon grotta, för skogen är villande och vid, och det är lätt att ta fel på läget också.
En speciell variant av den skyddade lögnen är en berättelse om att någon (känner någon som) har hittat en grotta vid en sjöstrand, en grotta som man måste simma under vattnet och in under stranden för att nå. Grottan är sedan torr, och ibland finns där ett antal stenar anordnade kring en större sten, som stolar kring ett bord. Grottor av det slaget har omtalats från en sjö i Dalarna, en sjö i Östergötland samt från Sjumansholmen i Göteborgs södra skärgård. Inte heller här lär någon kunna återfinna grottan, och berättaren får en fjäder i hatten för sin djärva dykning.
Tyvärr kommer väl speleologernas verksamhet (och kanske också den här skriften) att göra att de mustigaste grottskrönorna försvinner. Det vore ju genant om någon verkligen skulle kolla...
Ett annat sägenmotiv - som kan vara påbättrad verklighet - handlar om att någon är ute och plöjer med häst, plogen fastnar i en stor stenflisa, ett platt stenblock, och så blottas där ett stort och djupt hål, ibland så stort att både häst och plog skulle kunna försvinna i hålet. Det gör de nu vanligen inte, utan plöjaren brukar baxa tillbaka stenblocket och plöja över det igen, ibland fyller han igen hålet först. I något fall knyter man först ihop tömmar eller rep för att försöka loda hålets djup, och då visar sig lodlinan ändå vara för kort. Det är särskilt intressant att de berättelserna brukar härröra från kalkstenstrakter, exempel finns från Jämtland och från Gotland. Vi har ett liknande motiv där någon finner ett djupt hål i marken eller i botten av en mindre grotta, ett hål som leder ner till ansenliga håligheter. Men man fyller hålet eller täcker det med sten för att inte renarna (Lappland) eller fåren (Gotland) skall falla ner. Så till exempel skall det finnas en sådan igenstenad öppning i en av grottorna vid Hoburgen på Gotland, och en i Lullihatjårromassivet norr om Torne Träsk.
Gemensamt för de senaste två motiven brukar vara att ingen lyckats återfinna öppningarna. OM någon skulle hitta hålen och orka flytta bort stenarna så skulle det förvåna om de väldiga måtten skulle stämma. Må dock detta inte avhålla någon från att försöka...
Enligt mer eller mindre diffusa sägner skall det också finnas en hel del stulet eller eljest undangömt kyrksilver i våra grottor. Men ännu har ingen hittat silvret - eller så har eventuella upphittare hållit tyst om sina fynd. Tyvärr är det väl troligare att det aldrig funnits där.
Det finns berättelser om guldfynd i grottor också. Men där har det i bästa fall varit fråga om fynd av Schistostega Pennata, drakguldsmossan som lockar till grottbesök när uteljuset träffar det mossbelupna grottgolvet från rätt håll.
Åter till bokens förord
Åter till Speleologförbundet