Skalv efter isen
Tre-fyra kilometer is väger drygt tretusen ton per kvadratmeter landyta. Isen hade tryckt ner Skandinavien ett stycke i jordskorpan, kanske en hel kilometer, och när isen försvann flöt landet upp igen. Inte plötsligt som när man har tryckt ner en kork under vatten och släpper den, utan mycket långsamt.Man tror att landet höjde sig med ca 10 meter per sekel när högsta kustlinjen (HK) bildades, dvs när isen smält av så att de högsta delarna av landet var frilagda och stack upp ur vattnet. Sedan den tiden har landhöjningen fortsatt, och HK ligger numera som högst ca 300 meter över nuvarande havsnivå.
De här sambanden är omdiskuterade - se t ex Känn Ditt Land nr 3: Spår efter isen - och det knepiga sambandet mellan landhöjning och havsytehöjning gör att man i dag hellre talar om strandförskjutning än landhöjning.
Vi återkommer till strandförskjutningen i kapitlet om strandgrottor, nu kan vi nöja oss med att konstatera att landet höjdes när det tunga istäcket smälte bort, och att det gick ganska fort med geologtidsmått mätt.
Höjningen gick inte med samma hastighet i hela landet, och berggrunden är ganska bräcklig i de här sammanhangen. Det uppstod spänningar djupt nere under marken, och spänningarna utlöstes som jordskalv. Jordskalv vars stötvågor kunde spräcka bergtäcket till block, som kunde göra om isslipade jättehällar till kaotiska blocksamlingar och skapa spricksystem och gånglabyrinter.
De här mera dramatiska händelserna under landhöjningen kallas neotektoniska rörelser, vilket kan översättas med nyliga jordskalv. Nyligt är ett relativt begrepp. Här kan det röra sig om bergrörelser för 9.000 år sedan, men de nutida småskalv som kom rutorna att skramla kring Billingen och i Dalsland för några år sedan, de räknas också till neotektoniken. Fast det var länge sedan vi fick nya grottor på det viset.
Några kilometer väster om Edebo kyrka i Uppland finns ett fint exempel på neotektoniken som grottbildande faktor. Här stod förr en isslipad rundhäll, men så hade de underjordiska spänningarna nått den gräns när fasta berget brast. Det kunde ha varit en energiomvandling som vid en kärnexplosion några hundra meter ner i Upplandsgraniten, en stötvåg som spräckte den stora rundhällen och bröt loss husstora block till den blockhög som i dag kallas Gillberga Gryt; en blockhög med salar och gångar som genom sin märkvärdighet blvit förklarad som naturminne. Gillberga Gryt kan bjuda många givande krypupplevelser och den observante kan se hur numera nedåtvända blocksidor med tydliga isräfflor vittnar om att det jättelika tredimensionella pusslet nog kunde ha varit en isslipad rundhäll för några tusen år sedan.
Andra exempel på liknande bildningar är t ex en av landets allra största grottor, Bodanegrottorna vid Iggesund. Och den spännande gånglabyrinten Trollgatera i Östergötland har troligen också nyliga jordskalv att tacka för sin tillblivelse.
Intresset för neotektonik är ganska nytt i Sverige. Det var först i samband med problemen att förvara kärnkraftens avfall avskilt från allt levande i hundratusentals år som någon egentligen fann anledning att fundera närmare på den här saken. Och vi som letade och registrerade grottor hade inte heller tänkt i sådana banor. Nu visar det sig att allt flera av de urbergsgrottor som vi återundersöker inte alls är istida utan har kommit till tusentals år efter isfrontens reträtt när det tryckavlastade berget rest sig och skakats sönder av jordskalv.
Åter till bokens förord
Åter till Speleologförbundet