Karstgrottor - sten som löses i vatten
Man kan (mycket förenklat) beskriva de kemiska händelserna då grottor bildas i kalksten så här:
På svenska betyder det ungefär: Kalk reagerar med kolsyrehaltigt vatten, varvid kalken löses i vattnet. (Det kan gå baklänges också, kalkstenen kan återbildas.) Regnvattnet tar upp koldioxid ur luften och då det passerar genom jordens ytlager och humustäcke, av koldioxiden och vattnet bildas kolsyra. Vattnet tar sig ner i sprickor i kalkberggrunden, angriper sprickornas väggar och kan så småningom vidga sprickorna till grottgångar och salar.
Men processen är i verkligheten komplexare än så, bland annat så spelar också andra syror med i spelet, det sura regnet som förstör antika marmorstatyer skyndar också på grottbildningen.
Kalksten är inte precis det samma som kemistens rena kalciumkarbonat, där finns varierande grader av föroreningar också som gör att olika sorters kalksten angrips olika fort. Det är det som gör att grottgångar i karstgrottor ofta har utskjutande kammar och kanter på väggarna, fina klätterhjälpmedel som gör att den vane speleologen ganska lätt kan ta sig fram på väggarnas hyllor av kvarlämnad, lite svårlösligare kalksten.
Avrinningen i ett markområde sker vanligen till största delen på ytan, där bildas bäckar och åar som för vattnet vidare mot sjöar och hav. Men när det är fråga om områden med kalkstensberggrund kan man vandra långa sträckor utan att man finner något vatten på ytan. Vattnet tar sig underjordiska vägar här, men torrfåror och dalar som slutar blint kan vittna om att vatten en gång runnit fram också på ytan, innan marksprickorna vidgats till slukhål och vattnet övergått till att skapa underjordiska kanalsystem.
Det här förhållandet är särskilt tydligt vid de små karstområdena i fjällen. Där kommer bäckar forsande nedför en fjällsida, når kalkstensområdet och försvinner ner i slukhål. Så tar sig vattnet underjordiskt genom karstområdet och visar sig längre ner längs fjället i form av muntra källsprång eller åar som makligt flyter fram ur kalkstensvalv, just där kalkstenen tar slut och den olösliga berggrunden tar vid igen.
När man vandrar över karstområdet kan man hitta sprickor och instörtningar i marken, och långt där nere kan man kanske höra den underjordiska bäcken forsa fram, i bästa fall kan man följa sprickorna ner till själva grottsystemet. Och liksom ytliga bäckar slingrar sig fram i terrängen så slingrar sig också det underjordiska loppet genom berggrunden, i tre dimensioner, grenas till flera små lopp som sedan kanske förenas igen längre ner.
Från början är de här underjordiska vattenkanalerna helt fyllda med vatten. Då kan vattnet angripa grottgångens hela omkrets, och gångarna får vanligen en ganska rund profil. Efter några hundra eller kanske tusen år har vattnet vidgat gången så mycket att den blir för stor. Vattnet fyller då inte gången helt, grottbäcken fortsätter att lösa bergets kalksten, men nu blir det bara golvet som gröps ut ytterligare, taket ligger ju ovanför vattenytan. På så sätt får gångarna ofta en nyckelhålsformad profil, där den övre rundade delen är den ursprungliga, från början helt vattenfyllda gången. Vattnet kan också hitta helt nya vägar genom berget, och då överges de övre gångarna där grottbesökaren sedan kan ta sig fram bekvämt torrskodd.
Den som är mera kemiskt lagd kan säkert tyda denna mera fullständiga beskrivning över kalklösningsförloppet:
Samtliga reaktioner är reversibla och hänger ihop med varandra. En förändring i en av reaktionerna ger upphov till förändringar i de övriga för att det skall kunna bli jämvikt i hela reaktionskomplexet.
Åter till bokens förord
Åter till Speleologförbundet