Sten ur vatten
På sidan Karstgrottor - sten som löses i vatten nämnde vi i förbigående att processen när kalksten löses i kolsyrehaltigt vatten kan gå baklänges också. Det antyddes med de dubbelriktade pilarna i den kemiska berättelsen.Och att den går baklänges betyder att kalciumkarbonat fälls ut igen ur det kalkhårda vattnet, att ny kalksten bildas.
Förutsättningen för att så skall ske är att den kemiska jämvikten rubbas åt rätt håll. Och jämvikten beror på vattnets temperatur och kemiska sammansättning.
Beroende på omständigheterna kan så den återbildade kalkstenen få olika former. Den mest bekanta är väl den vanliga droppstenen, stalaktiten från grottaket och stalagmiten på golvet nedanför. När en droppe kalkmättat vatten sipprar fram genom bergets sprickor och möter grottluften så kan jämvikten rubbas - kanske dunstar lite av vattnet och lösningen blir övermättad. Så fälls lite kalciumkarbonat ut som en liten ring, liten som droppen. Och så kommer nästa droppe sipprande och bygger på ringen, och efter någon tid har vi ett strå av kalcit, en stråstalaktit av återbildad sten. Ofta täpps mitthålet till, och kalk börjar fällas ut också på utsidan av stalaktiten. Då antar droppstenen en mer morotsliknande form.
När det droppande vattnet plaskar i golvet händer liknande saker, till att börja med bildas en liten stänkblaffa av kalcit, den kan sedan byggas på på höjden och bilda en liten konformad hög som kan övergå i en fristående pelare som växer i höjden till dess att den en dag kommer i kontakt med stalaktiten och växer ihop med den.
Rinner kalkvattnet i stället utmed ett sluttande takparti kan det bildas kammar eller baconrandiga, genomskinliga draperier av kalksten. Och väggen kan få ett överdrag av glashårt finkristallint kalkpansar, flowstone. På golvet kan vi också hitta flowstone, och under vissa förhållanden kan den återbildade kalkstenen bilda serier av små dammar med höga kanter, rimstone.
Det finns ett otal varianter av sådana här grottdekorationer; det finns utfällningar som är mjuka och mest liknar snö eller skum, bergmjölk; det finns sådana som intill förväxling liknar blomkål, det finns stalaktiter som ormar sig på ett till synes helt regellöst sätt och då kallas heliktiter.
Alla de här bildningarna har det gemensamt att de strävar efter att fylla ut grottgångarna igen - fast det går långsamt. Men det finns en gång i Lummelundagrottans inre som vi inte kan ta oss in i för att mynningen är blockerad av vackra droppstenar, av ett stalaktitgalleri som vi inte vill förstöra, trots att vi kan se att gången fortsätter och förlorar sig i mörkret där bakom...
Men några bildningar som kan mäta sig med kontinentens jättestalaktiter och pelare tycks vi inte ha i Sverige, den längsta vi med yttersta försiktighet mätt upp i Sverige var knappt meterlång och tunn som en blyertspenna. Den finns långt inne i Lummelundagrottan, på betryggande avstånd från obetänksamma besökare.
De här bildningarna växer mycket långsamt i grottorna. Hastigheten beror på en mängd olika faktorer, någon har nämnt en millimeter på 20 år, det finns säkert någon stalaktit i någon svensk grotta som det stämmer på, men det är som sagt olika.
Under brovalv och i gamla murade källarvalv eller tunnlar kan det gå mycket snabbare, i manshöga 1600-talstunnlar har man hittat droppstenar som sträckt sig ända till golvet, stalaktiter som fått sin näring från den lättlösliga kalken i murfogarna. Och på en av stationerna i Stockholms tunnelbana måste man hacka bort stalagmitklumpar från golvet för att ingen skall snubbla.
Det är ont om droppsten i de svenska grottorna.. Jag skulle tro att Sveriges alla grottprydnader i form av stalaktiter och stalagmiter skulle få rum i bagageutrymmet på en kombibil. Men det vore synd, för återväxten är långsam, de är utrotningshotade och tillgången är knapp. Vore de djur eller växter så skulle de ha varit fridlysta för länge sedan, och ortsbefolkning och fältbiologer skulle ligga på vakt vid grottmynningarna året om.
Åter till bokens förord
Åter till Speleologförbundet