Strandgrottor långt uppe i skogen
Strandgrottor behöver inte ligga vid en nutida strand. Vi vet att landet höjt sig efter det att den tunga landisen försvann. Det som förr var strand är nu torra land, därför kan vi numera hitta strandgrottor långt inne i skogen högt över den nutida strandlinjen.Hur strandgrottor bildas? Vågornas bränningar kan angripa svaghetszoner i berget, områden som är rika på sprickor eller består av mindre motståndskraftiga bergarter. När väl bränningar och vågsvall fått en första angreppspunkt går grottbildningen fortare. Och när grottanlaget fått ett golv kan bränningarna få hjälp av lossbrutet material, av stenar och block som härrör från själva grottan eller från området utanför. Dessa stenar och block fungerar som malstenar och slipmedel i grottan, de nöts själva ner till rundade klapperstenar, men de hinner också slipa ur grottväggarna i det ständiga vågsvallet.
Där berget är mycket småsprickigt får vi inga rundade, utslipade former, där kan också frostvittringen ta överhanden och ge grottan grova, kantiga former som i en nybruten gruvgång. För frosten är också en viktig faktor vad gäller strandnära grottor, där finns gott om fuktig luft som kan kondensera på grottväggarna. Och för varje frostcykel, varje gång vattnet i de små sprickorna fryser till, så lossnar bergfragment och gör grottan större. Eller, rättare sagt: taket flyttas uppåt, för om inte grottan ligger så till att det lossbrutna materialet förs iväg av vågorna så minskas faktiskt grottans takhöjd och därmed volymen. Material lossnar från taket och hamnar på golvet, och tar i lossbrutet skick större utrymme än vad det gjorde då det satt på plats i taket. Taket höjs, men golvet höjs ännu mera. Därför kan rena frostvittringsgrottor bara bildas i sådana lägen där lösmaterialet har någonstans att ta vägen, men frostvittringen kan alltid forma om grottor som bildats på annat sätt.
Om vi nu lämnar de strandnära frostvittringsgrottorna och återvänder till de av vågsvall och stennötning rundade strandgrottorna så kan vi konstatera att de ofta bildas ur mer eller mindre lodräta sprickor i berget. De kan vara bortvittrade gångar av diabas eller de kan ha bildats av bergrörelser, tektoniska sprickor. Och sprickorna vidgas av vågorna till tunnlar med ett mer eller mindre lök- eller päronformat tvärsnitt.
Rabbe Sjöberg har inventerat de hittills kända grottorna av det här slaget i landet, och han kallar dem för tunnelgrottor. Dessa typiska strandgrottor kan man i dag hitta närmare 200 meter högre än havets nuvarande nivå, och ända upp till 40 km från den nutida stranden. Men hittills har man inte funnit någon fornstrandgrotta över Högsta Kustlinjen, HK.
HK är, precis som det låter, den högsta nivå som kusten nått upp till efter senaste istidens avsmältningsskede, vare sig det var en söt- eller en saltvattenskust. Den som hittar en sådan här gammal strandgrotta kan sedan få fram grottans ungefärliga ålder med hjälp av ett strandförskjutningsdiagram för området ifråga.
Vi vet inte så mycket om vad som hände före senaste nedisningen, isen har varit ganska effektiv med att utplåna spåren efter ännu tidigare kustlinjer, och därmed också eventuella så gamla strandgrottor här i Sverige. På norska västkusten finns det däremot mycket stora strandgrottor som av sedimentfyllningen att döma kan härstamma från en föristida strand. De grottorna är dock för stora för att kunna visa upp någon vackert rundad profil. Grottväggarna måste ligga ganska nära varandra för att slipmaterialet skall kunna virvlas omkring mellan dem på ett sådant sätt att den vackra päronprofilen nöts fram. Och i de norska storhålen kan det vara flera tiotal meter mellan väggarna.
Strandgrottor bildas lättast i branta kustavsnitt i sådana lägen där vågorna har lång anloppssträcka och alltså kan bli höga och energirika. Det är svårt att ta sig fram landvägen för att leta efter färskare grottor utmed sådana branta kustberg - grottintresserat båtfolk skulle kunna kunna göra fina insatser. Och den som är sportdykare kan studera hur det ser ut där grottan börjar bildas. Fast då gäller det att passa på när de grottbildande processerna har tagit en paus.
Åter till bokens förord
Åter till Speleologförbundet