Tropisk havsbotten
Vi har betydligt större områden av yngre kalksten, kalksten från ordovicium och silur. Lummelundagrottan på Gotland har bildats i silurkalk, dvs kalk som avsatts på botten av ett tropiskt grundhav för mer än 400 miljoner år sedan; det som nu kallas Skandinavien låg nära ekvatorn på den tiden. På Gotland och i Skåne ligger lagren fortfarande ganska plana, som de en gång avsatts på havsbotten, med fossil från de kalkskaliga djuren klart urskiljbara.Det finns kalksten från ordovicium och silur även i Västergötlands platåberg och i Östergötland. I silurringen kring Siljan har en plötslig händelse, ett meteoritnedslag under devon för 360 miljoner år sedan, ställt lagren i brant vinkel, men man kan fortfarande urskilja fossilen.
Även i Jämtland har silurlagren kommit på sned, men här får vi skylla på långsammare processer i jordskorpan.
Det finns kalkstenar av kambrosilurisk ålder i fjällkedjan också. Men här har den knådats om rejält när hela fjällkedjan pressades upp ur havet utanför det vi nu kallar norska kusten. Här har varit höga tryck och höga temperaturer och rejäl omknådning, kalkstenslagren vindlar nu vilt, omvandlingen har gjort att man inte längre kan se minsta spår av de kalkskaliga kräken som dog för mer än fyrahundra miljoner år sedan, i närheten av Ekvatorn.
Den här skillnaden mellan de plana lagren på Gotland och de våldsamt veckade lagren i fjällkedjan återspeglas också i grottornas utseende. Grundvattnet och därmed grottgångarna söker sig fram i sprickor och svaghetszoner, och mellan skiktplanen finns sådana genomsläppligheter. Lummelundas gångsystem är i stort sett horisontellt, medan gångsystemen i fjällgrottorna uppvisar branta gångar och vertikala schakt, gångsystemens vertikallägen styrs till stor del av lagerriktningarna.
När man jämför de olika kalkstensområdenas grottrikedom så kommer fjällkedjeskollornas omvandlade kalkstenar på en klar förstaplats, en hundrametersgrotta i fjällen räknas till småfynden. Kalken i fjällkedjeranden i Jämtland intar en mellanställning, visst finns det karstgrottor, men inte så tätt som i själva fjällkedjans kalkstenar, och de är vanligen något tiotal meter långa. I Siljansringen har ingen ännu hittat något erosionshål värt grottnamnet. Och inte heller de yngre kalkstenarna i Västgötabergen eller i Östergötland kan uppvisa några större karstgrottor, i trakten av Skövde finns dock några små sprickdominerade utlösningsgrottor. Och Öland skall vi inte tala om... Kalkön uppvisar ett par doliner och en del minikarst där hålen möjligen skulle kunna sluka en mager kanin.
Grottförhållandena på Gotland är egendomliga; många grottor i kalksten, men de flesta är små strandbildningar. Lummelundagrottan är ett strålande särfall med över 3 km gångar, det kan finnas flera liknande bildningar, kanske utan dagöppning.
Det finns ännu yngre kalksten i Sverige, i Skåne och Blekinge. Balsbergsgrottan utanför Kristianstad och Ungsmunnarna på Ivön ligger i kritkalksten som år mindre än 100 miljoner år gammal. Och en grotta på Listerlandet är särskilt spännande, den är bildad i skalgruskalk som inte riktigt hunnit bli berg ännu. Grottgångarna här är så ostabila att det är förenat med ren livsfara att åla fram i gångarna, det är nästan som att krypa i hålrum i en grusgrop.
Åter till bokens förord
Åter till Speleologförbundet