Karstens ytformer
Man behöver inte ge sig ner i underjorden för att få se vad karsterosionen, kalklösningen, ställt till med i ett karstområde, det brukar finnas tydliga spår också på markytan. Där kan finnas kalkkullar som står upp som erosionsvittnen i landskap av små eller stora slutna sänkor och torrdalar, där finns kalkhällar som blivit skulpterade av vatten och smältsnö.Slukhålen där vattnet tar sig ner i grottsystemet kan se ut som stora sprickor eller blockrashål i landskapet. Där en bäck lyckats hålla sig kvar på ytan kan man ibland hitta enstaka kalkstensblock som fått egendomliga former. Den frätta kalkstenen lyser gulvit eller grå, fårad av det strömmande, lösande vattnet som lämnat kvar svårlösligare lager som ribbor mellan renfrätta diken av gulvit eller grå kalksten.
Andra typiska former är doliner; slutna sänkor i marken. De kan ha bildats genom att taket på underliggande grottgångar störtat in, eller av att uppfrätta hål och sprickor i berggrunden blivit tillräckligt stora så att lös jord kan rasa ner och föras bort av den underjordiska strömmen. De största aktiva dolinerna av det senare slaget har vi hittat vid Bjurälven i nordvästra Jämtland. Där finns upp till tjugo meter djupa trattformade gropar i den lösa sanden, och groparna vidgas allt efter som mera sand rinner ner genom grottaken därunder. De dolinerna kallas också timglasdoliner. Och här går det snabbt, varje år kan man finna färska sår i vegetationstäcket vid kanten av dolinerna, och buskar och träd kasar ner för sandbranterna.
Bergsidor och hällar kan också vara fårade i rännor, karrenbildningar, som vidmakthålls och fördjupas av regnvattnet, lite snabbare nuförtiden när regnet är surare.
Och i bäckbottnar och jokksidor kan man se hur det strömmande, frätande och nötande vattnet bildat strömfasetter - mattor av små gropbildningar. De är ganska lika de smältfasetter som bildas på snödrivornas underkant vid grottmynningarna, men där är det utströmmande varmluft som sköter om fasettslipningen.
Sådana här ytkarstbildningar ser man tydligast i karstområden ovanför trädgränsen. De finns också i sydligare karstområden, men där brukar karstfinesserna vara svårare att hitta och urskilja bland vegetationen.
Åter till bokens förord
Åter till Speleologförbundet