Title

Expeditionsberättelse Bjurälven 2010

av: Johan Ivarsson

Första veckan

Väderförhållanden hade ställt till det rejält för oss när vi anlände till Stora Blåsjön och det verkade en kort stund som hela expeditionen skulle tvingas ställa in, då transport till dykplatserna verkade omöjliga.

Johan Utas, Crister Berg och Micke på Mikkes Skoteruthyrning gjorde en nästan omänsklig insats under fredag och lördag och det är bara tack vare det som vi lyckades komma fram överhuvudtaget. När det var som jobbigast, hade de alla 3 skotrarna sänkta i 1meter djup snö slask och var tvungna att bärgas med vinsch.

Söndagen ägnades åt att fortsätta göra skoterväg, att göra skoterväg innebär att skotta snö, packa snön, skotta, packa, skotta, packa samt att få skäll av expeditionsledaren för att vi inte skottar nog snabbt och packar nog hårt.

Till slut hade vi skottat oss fram de nästan 8km till dykplatsen och där väntade över 1,5 tjock is på att bli uppsågad.

Att såga och lyfta upp is ur ett 2x1,5m stort hål tar uppemot 3 timmar om vi är många som hjälps åt och alla vet vad som skall göras.

Efter en heldag på söndag kunde vi inleda dykningen på måndag förmiddag (det tog oss totalt 3 dagar att nå fram till dykplatsen).

Väl nere upptäcktes direkt att grottöppningen var helt täckt med grus (tidigare år har det varit öppet och bara att simma igenom direkt). Upp till ytan igen och hämta, de redan välanvända, snöskyfflarna och sätta igång.

Vi turades om i två team att skotta, man orkar skotta i ungefär 15-20min innan det är dags att byta. Problemet med gruset och grottöppningen är att öppningen ligger längst ner på en lång grusslänt och för varje spadtag du skottar undan öppningen rasar det ner minst lika mycket och täpper till igen.

Efter att förflyttat en ansenlig mängd grus kunde Mark Dougherty som första dykare pressa sig igenom och börja kontrollera linorna kvar från 2009.

Endast ett enda linbrott kunde konstaterades ca 40m in i grottan och detta lagades redan vid nästa dyk.

En spade placerades på insidan av öppningen som en självklar säkerhetsdetalj och den användes flitigt under våra två veckor för att gräva sig ut då öppningen rasat igen under tiden vi var inne i grottan.

På tisdag sattes alla tält vid ”basecamp” upp och expeditionen kunde äntligen komma igång på riktigt.

Säkerhetsflaskor placerades ut vid i stort sett alla dyk men det fanns ändå gott om tid för att utforska, fotografera, filma och kartlägga den nya grotta som upptäcktes.

Tisdag, onsdag och torsdag hade vi trevligt sällskap i form av SVT Mitt i naturen som var ett uppiggande tillskott till gruppen och det var både intressant och lärorikt att följa hur de arbetade både framför att bakom kameran.

En del av tiden dessa dagar gick åt att ordna material och vara filmteamet behjälpligt.

Lördag är halvtid för expeditionen och vår ”lediga” dag. I år, liksom förra året, gick turen till Korallgrottan (Sveriges längsta torrgrotta) som ligger endast några kilometer från Bjurälven och vårt dykläger.

Johan Utas hade ordnat med flera överraskningar, den första att vi slapp samåka på skotrarna utan alla fick sin egen, den andra var att Micke mötte upp vid Korallgrottan med färdig och varm mat åt oss alla.

Efter den inspirerande turen i Korallgrottan väntade fri åkning med skotrarna uppe på fjället (ute ur naturreservatet). Att de flesta av oss är storstadsbor och aldrig suttit på en skoter innan hindrade oss inte från att leka skotermästare i den djupa nysnön.

Övrig expeditionstid kräver vårt yttersta och en oerhörd fokusering så tid för lek i snön är värdefull även om alla är tröttare efter vår ”lediga” dag än efter en vanlig expeditionsdag.

Andra veckan

Några av expeditionens medlemmar hade endast möjlighet att närvara under en av de två veckorna och det var samkört så att några kom första veckan och sedan byttes av med nästa gäng vecka två.

På söndag saknade vi deltagare som lämnat, men fylldes också av den energi som de nya tagit med sig upp.

Slutet av första veckan gav oss en försmak på vad som väntade nu under vecka två. Grottan hade ändrat karaktär helt ca 180m in i den nya gången vi hittade sista dagen 2009.

Istället för trånga platta gångar som vi är tvungna att kräla oss fram i blev grottan helt plötsligt jättestor från ingenstans.

En enorm upplevelse varje gång vi kommer från de trånga gångarna, kommer ut i en lite större passage efter att ha känt grottans tak mot ryggen och gruset rullandes efter magen. När man följt den lite större gången ca 70m och tror att detta är huvudpassagen når man grottans hittills djupaste punkt (18m).

Först tittar du rakt fram och ser en trång gång som fortsätter till vänster, när du sedan höjer blicken och tittar snett upp mot höger tror du först inte dina ögon.

En gång som är 3x3m, helt renspolad från all sand, lera och grus. Väggarna är så vita att de skimrar i blålila framför dina ögon och du ser inte slutet på gången, trots att sikten under vattnet är perfekt och du har den bästa lampa som går att få tag på.

Din blick faller på något stort på höger sida i gången, en stor klump av vit marmor som ser ut att ha växt upp ur golvet likt en svamp, smal nere vid roten och enorm högre upp.

Först ser det ut som den svävar fritt i luften innan du upptäcker den smala pelaren av sten som håller den uppe. Dykarna som först kom till platsen tyckte det såg ut som ett stort altare och denna plats fick sedermera namnet Altarbacken och är en av de absolut vackraste platserna i grottan.

Det bestämdes tidigt i veckan att vi skulle göra en gemensam ansträngning och fokusera endast på att fortsätta Altarbacken fram, grottan erbjuder fortfarande mängder av små passager att utforska men inget i närheten av det vi nu upptäckt.

Mattias Tancred och Kristian Lyberg hade gjort ett jättejobb med att kartlägga allting till och med Altarbacken så det enda som väntade nu var vidare utforskning.

Habitatet (ett stort lufttält) installerades under söndagen precis där den större grottan börjar och detta blev vår station för att komma ytterligare framåt.

Under måndag, tisdag och onsdag kartlades och utforskades ytterligare 150m grotta bara i rak linje från Altarbackens början. Med den noggrannhet som vi valt att ha på vår expedition tar det relativt lång tid att komma vidare i grottan. Under ett normalt dyk kan vi räkna med högst 15-20m ny grotta. För att delen av grottan skall räknas som klar måste följande ha gjorts.

1)    Lägga ut ny lina

2)    Placera ut distanspilar som pekar hemåt var 10:e meter

3)    På linan finns knutar varje 2,5m och vid varje knut skall mätas, med måttband, längden till varje vägg, golv och tak från linan sett samt djup och kompasskurs. Den information läggs sedan in i vårt dataprogram och vi får ut en 3D bild av grottan.

4)    Placera ut säkerhetsflaska vid behov för att underlätta för nästa dykare.

På tisdagen var Mattias Tancred som första dykare in i det som senare kom att kallas för tempelsalen.

Dykledaren och säkerhetsdykarna blev först oroliga när dykarna kom upp efter det dyket. Helt tysta på ytan, och vid frågan om något hänt svarades bara ”- vi tar det sen, när jag fått av mig grejerna ordentligt”.

Med inledningen, av förklaringen av vad som upplevts, att vi inte kommer tro det är sant började det gå upp för oss att något riktigt häftigt hittats.

En sal med, sett till grottan, gigantiska mått hade hittats. Ett enormt kupoltak och stora tunnlar som fortsatte åt alla håll. På rummets vänstra sida rann sand långsamt ner från taket. I taket är det endast ca 2m dykdjup. Det som nu kunde konstateras i tempelsalen var någon form av förbindelse med ytan.

I vårt dataprogram kan vi lägga grottkartan ovanpå satellitbilder och flygfoton samt passa in den med gps-punkter och rätt skala.

Det visar sig då att Tempelsalen hamnar precis under en av de stora dolinerna (en dolin är en plats där grottaket kollapsat och sand och jord kan rinna ner i grottan från ytan) inom några hundra meter från den grottöppning vi dyker i.

I dagsläget verkar det inte sannolikt att vi kan få en fysisk förbindelse med ytan i Tempelsalen utan ett grävprojekt av sällan skådat slag men det gav en bra bekräftelse på hur exakta våra kartor är och att området fortfarande är mycket aktivt.

Onsdagen ägnades till stor del att filma den nya grotta som upptäckts. Innan filmningen kom igång upptäcktes ett mindre problem med kamerautrustningen. Detta var expeditionens andra kamera då den första var tvungen att åka hem efter första veckan.

Hittills hade den fungerat perfekt, men nu skulle en ny lins sättes på för att kunna filma bredare och på närmare avstånd. Det visade sig att linsen inte passade i kamerahuset ordentligt.

Beslutet togs att kapa linsen så den till slut passade, alla hade mycket nöje åt detta förutom Fotograf Lars Dahlin, ägaren till linsen och kameran som uppvisade ett lättare, men övergående, missnöje.

Torsdag är expeditionens sista dag och hela dagen ägnades åt att ta in alla säkerhetsflaskor och några avslappnade dyk för att säga hej då till grottan för det här året. Tälten rivs och skotrarna går i skytteltrafik med utrustning ut från området. Att bara frakta bort all utrustning tar nästan en hel dag, och dykning varvades med packning.

Det känns lika konstigt varje år, att en plats mitt ute i de svenska fjällen har varit surrande av aktivitet, det konstanta mullret av elverk, mikrovågsugnar som signalerar att maten är klar, dykare som bär utrustning fram och tillbaka, skratten, upphetsningen hos de som precis dykt och förväntan hos dem som är på väg ner. Grejer precis överallt, 3st tält, 5-6 skotrar med 8st slädar parkerade, reservutrustning och mängder av dykflaskor utspridda.

När vi sedan vänder oss om på sista skotern som lämnar området är det helt tyst, förutom att snön är lite upptrampad och att det är en vak uppsågad finns inga spår efter oss. Ett lätt snöfall och en kall natt så vaken fryser till och ingen skulle någonsin kunna säga att vi GELAB Expedition Bjurälven varit där.