Nybörjare

Några minnen från ett besök i Korallgrottan, Jämtland
Mats Kaij

I juli/augusti 1990 var jag och familjen på semester en vecka i Blåsjön. Blåsjön var för mig en vit fläck på kartan. Det hade skrivits en del om Blåsjön och Stekenjåkk och om hur folket där hade protesterat mot överheten och dess prioriteringar. Jag ville på plats få en direkt känsla av hur det var att leva där.

En dag såg jag en inbjudan på en anslagstavla till ett gruppbesök i Korallgrottan. Den var så inbjudande, att jag anmälde mig. Några dagar sedan träffades gruppen vid hotellet, varifrån vår utflykt började. En utflykt som jag än idag minns med glädje och viss rysning. Hur vågade jag egentligen? Jag var bara van vid besök i koppargruvan i Falun och turistgrottor som Lummelundagrottan och Han-sur-Lesse i Belgien.
Det ger liksom helt andra upplevelser.

Jag hade med mig min kamera med blixt i en plastpåse för att ta bilder från en värld jag kanske inte återkommer till. Jag fick inte missa att föreviga ett så för mig annorlunda äventyr.

Vår guide var Birger Edfors, om jag nu minns rätt. Han bodde då i Ankarvattnet med sin fru Bojan, som hade kartlagt den rika floran i trakten. Gruppen bestod av gänget du ser på fotot utanför stugan. Jag står med rutig skjorta uppe till höger. Fotot är taget med självutlösare så alla är med på bilden.

Det var självklart spännande att gå under jorden. Det var första, och enda gången, jag besökt en grotta krypandes och ålandes. Grottbesöket gjordes i en mycket lugn takt så alla var mycket förväntansfulla.

Varmt påklädda med underkläder, regnställ, utanpåsittande overaller, stövlar, handskar, hjälm och karbidlampor kröp vi ner i underjorden. Väl nere med stängd ingångslucka släckte alla lampor för att uppleva totalmörkret. Jag har aldrig sett min signallampa på blixten lysa så ilsket rött. Våra pupiller måste ha öppnat sig maximalt och den förväntansfulla spänningen måste ha stigit till taket.

Timmar senare kom vi åter ut i dagsljuset. För min del var upplevelsen total. Jag hade sett vattnets väg genom berget. Hur vattnet genom årtusenden löst upp berget och skapat vindlande gångar och tunnlar. Jag hade sett många fina avlagringar i tak och på väggar. Jag hade krupit genom hål som jag inte trodde jag skulle klara av. Jag hade vågat att gå ner i grottan, positivt upplevt den för mig nya världen och krupit ut genom sista smala tunneln där vi var tvungna att dyka genom ett vattenlås.

Tillbaks till huset var jag glad att jag tog kameran med mig. Jag vet fortfarande inte om jag frivilligt återigen kommer att gå ner i en grotta på det självklara, enda riktiga och utforskande sättet.

Åter till landskapen

Åter till första sidan