Från seminarium TECH-DIVING 2006
på Tekniska Högskolan i Stockholm

The cave diving rescue form
(wordfil)

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Historia
Den första kända grottdykningen i Sverige skedde i Lummelundagrottan på 70-talet. Det hela började egentligen med fridykning genom de första vattenlåsen. Allteftersom man lärde sig mer och mer och rekreationsdykning försökte man utveckla detta för att dyka i grottor säkert. Tankegången gick till att använda reservsystem, dvs två regulatorer på en och samma flaska. Detta lösta man genom att gå till närmsta svetsare och modifiera kranen på en flaska. På senare till har vi valt att gå över till två helt separata system som är oberoende av varandra. Vi strävar hela tiden efter att hitta nya säkrare lösningar.

Mål med dykning i svenska grottor
Till skillnad från annan dykning så är målet i det här fallet inte själva dykupplevelsen. Målet är att komma vidare i en grotta för att ta reda på hur den breder ut sig. Den informationen kan sedan användas av andra forskare som studerar t ex hydrologi.

Utrustning
På grund av att grottorna i Sverige i regel är ganska små blir det praktiskt svårt att ha utrustningen konfigurerad som vid t ex vanlig sportdykning. Riskerna är också större varpå mer utrustning behövs. Men det gäller att vara flexibel. Det är miljön som bestämmer hur vår utrustning ska se ut, inte vi som bestämmer hur grottan ska se ut.
Men vi har hittat en konfiguration som vi tycker fungerar i de allra flesta fall. Den ser ut som följande (sidemount):
Två stycken flaskor, storlek beror på hur långt dyk som skall göras.
På varje flaska sitter ett första steg, ett andrasteg där slangen lite längre än normalt sk octypuslängd, en manometer (helst en liten som sitter så nära andrasteget som möjligt).
Flaskorna är riggade med skruvkarbiner som sitter lite högre än mitt på flaskan.
Bröstsele med D-ringar på höfterna som flaskorna kan hängas i. Helst skall ryggen vara fri från utstickande delar då det är svårt att nå dit om man skulle fastna i något. Bly bärs helst på insidan av dräkten om det är möjligt.

Minst tre stycken lampor krävs. Primärlampan som oftast är kanisterlampa bärs helst på midjeremmen. Backuplampor av mindre modell skall helst vara diodlampor och bärs på selens framsida eller på hjälmen. Helst både och då det finns en liten risk att man tappar hjälmen.
Hjälmen bör vara neutral i vattnet och används för att skydda huvudet när man går i torra delar. Den är även en bra plats att placera små lampor på som lyser upp instrument och marken där man går.
Att ha flaskorna sidmonterade ger många fördelar i små grottor. Dels är det mycket bekvämare för ryggen när det är lågt i tak och man måste huka sig då man går.
Det är det lättare att ta sig fram i sprickor och förträngningar. Det är lättare att nå kranarna när det är trångt. Det är även lättare att ta av sig flaskorna under vattnet om det skulle behövas MEN då har man tagit sig vatten över huvudet tycker jag.
Vi har valt att använda torrdräkter, sk skaldräkter. Främst på grund av att det är bekvämare när man rör sig i delar som är torra.
Dykdator, skrivskiva, linrulle, reservlinrulle, linpilar, extra mask mm är standardutrustning.

Säkerhet
Säkerheten är det viktigaste. Vi använder oss av sk 1/3 dels regeln vilket innebär att vi använder 1/3 ur varje flaska och sedan vänder mot utgången. Då har vi 1/3 del i reserv. Vi övar regelbundet olika problem som t ex simma utan mask, tappa linan, lintrassel. Vi försöker att dyka i par på de platser där det är möjligt. Men oftast är det för trångt och mer nackdel än fördel att vara två. Då anser vi att det är säkrare att dyka solo. Ofta är det i en grotta fler sifoner (vattenlås) med luftfyllda gångar mellan. Då återsamlas vi efter varje dyk och håller ihop som en grupp inne i luftfylld grotta, men under vattnet simmar vi solo. Vi har alltid en tidsplan med larmtid så att räddningscentralen kontaktas om larmtiden överskrids.

Verksamhet idag
Aktiviteten har varit ganska låg senaste året. Detta beror på att det är väldigt få som dyker i svenska grottor. Andra expeditioner har prioriterats men dyksektionen har absolut inte lagts ner. Vi dyker regelbunden men på andra sätt. Vi har bland annat varit engagerade i ett gruvdykningsprojekt som har tagit mycket tid.

Räddning i samband med grottdykning i svensk grotta
Problemet är att det inte finns speciellt många grottdykare i Sverige som kan dyka i den miljön vi är i. Skulle det hända något vid en grottdykarexpedition är det troligtvis så att de enda som kan den här typen av dykning redan är på plats. Det är ju i och för sig bra för då är hjälpen nära till hands.

Skillnader mellan svensk grottdykning och teknisk dykning
Med teknisk dykning menar jag dykning i havet med t ex trimix, eller i en gruva som är så pass stor att man kan ha dubbelpaket på ryggen och många extra flaskor, skoter och dyka fler samtidigt. Jag menar också dykning i Floridas stora grottsystem.
Det är som två olika världar. Svensk grottdykning liknar Englands sumpdiving. I praktiken har vi i Sverige egentligen lärt oss det mesta om sumpdiving därifrån tack vare litteratur från CDG (The Cave Diving Group). De som håller på med svensk grottdykning har stort intresse för grottor. När det gäller teknisk dykning är intresset oftast grundat i dykningen. Dessa två grupper har inte haft speciellt mycket gemensamma aktiviteter ihop historiskt sett. Detta vill jag ändra på. Jag vill att kommunikationen och förståelsen mellan dessa grupper ökar. Jag känner mig glad som har en fot inne i båda världar och nu vill jag knyta samman dessa grupper mer. Dels för att människor ska få glädjen att upptäcka mer men också för att öka säkerheten genom att ha ett kontaktnät och förståelse för vem som kan vad.

Är du intresserad av svensk grottdykning kan du kontakta mig, Nicklas Myrin på nicklas.myrin@hotmail.com